Vi självrannsakar ju för lite

Inga dåliga vanor, sidor eller beteenden är kroniska. Fast många vill gärna skrika ut att jag ÄR SÅÅÅHÄR eftersom självförakt och hybris inte alltför sällan bor nära varann i hjärnan. Det är jobbigt att se sina egna negativa mönster. Annars hade ju folk gjort det hela tiden och hela världen vore full av hurtig mindfullness.

Bloggkommentatorerna skriver såhär om saken:

20131210-185524.jpg

Jag håller inte med. Eller jag förstår tröttman i att känna att man måste analysera och sätta etikett på sig själv dagarna i ända. Men felet ligger väl i att såpass många inte lärt sig rannsaka alls? På ett ordentligt intervention med sig själv-sätt någon gång då och då? Istället går många runt och självömkar och kräver total acceptans för även sina rövhattiga sidor om vartannat.

Och varför denna typ… Fobi mot diagnoser? Min erfarenhet är att hen som funderar mycket över om hen har adhd, add, aspergers eller liknande oftast faktiskt har det. När hen väl gör en ordentlig utredning. Och en diagnos är varken något att skämmas över, skylla dåliga beteenden på eller ha som en snuttefilt genom livet. Det är egentligen bara ett svar på varför man har svårt att få ihop sin vardag (som de flesta andra ändå tycks få), har återkommande ångest och fobier eller svårt för att slutföra något man påbörjat. Den här KLARA SIG SJÄLV-kulturen som uppstått i kölvattnet av det många kallar självhjälps och diagnoshysterin är minst lika obehaglig om man frågar mig.

Fler svenskar borde våga avdramatisera psykisk ohälsa, söka hjälp, vara mer öppna för terapi då och då (träffar man en bra terapeut finns det ju inga nackdelar, eller?) och se allt det där som en investering i sig själv som bara gör en starkare och tryggare. Hur skulle det på något sätt vara dåligt?

Jag tror inte på att man kan bli ”över-terapi:ad” av att jobba med sig själv. Har man som sagt en bra terapeut eller psykolog, bra vänner som inte bara smeker medhårs och en tydlig vilja om att bryta dåliga mönster så… Det där är bara en rädd försvarsgrej från alla de som inte vågar öppna upp sitt inre på vid gavel och börja städa.

För då kan man ju behöva INSE saker om sig själv som är såväl obekväma som osympatiska. Och falsk-trygghetskoftan matchar ju offerkoftan så himla bra där i garderoben.

En tanke på “Vi självrannsakar ju för lite

  1. Ping: Fanny Åström | Kom i kontakt med ditt inre hat » Kravet på självrannsakan drabbar inte jämlikt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s