Och senaste sexpodden handlar ju som sagt även om ställa upp-sex.
Husfridsknull
Mercyligg
Det är snabbt över-jufs
”Kärt” barn har många namn… Innan jag skriver vidare om detta vill jag att du läser den här gåshuds och aj ont-fantastiska texten om saken , av Martin Ezpeleta
Hand upp alla som fick några hugg i magen av att läsa hans flera år gamla text, som ändå känns dagsaktuell? *viftar*.
Om man frågar mig så beror det här deppiga på framförallt två saker: brist på kommunikation (allmänt svårt och jobbigt att uttrycka sina känslor och tankar kring just sexbiten med sin partner) och könsroller. Jag tror inte att en majoritet av alla svenska par består av en part som medvetet och aktivt vill tvinga sig på den andre och typ går igång på att hen ”ställer upp”. Tror bara att läskigt många tappar förmågan att lyssna på signaler, bara stanna upp och känna av den andre för några sekunder. Man kör istället på i gamla hjulspår (det här har ju funkat sen vi träffades!). Att vara självrannsakande kring sin syn på sex och sin partner som sexuell varelse kan kännas väldigt scary. Då kanske man plötsligt inser att man beter sig rövigt.
Jag insåg det med ett ex. Min sexualitet har alltid varit väldigt stark, min drift likaså. Nej, jag är inte sexmissbrukare men skulle lätt (numera på ett enbart skamfritt sätt) kunna ligga varje dag. Så funkade jag även då. Fast med eh en del skam och skuld kring det hele. Min dåvarande kille ville inte ligga lika ofta som jag, vi hade alltså olika behov vad gäller hur ofta liggeriet skulle ske. Och eftersom han är man, och jag då inte alls var lika genusmedveten så började jag… Skapa press. Jag sa saker som ”men kan du inte bara försöka vara liite kåt nu ikväll när vi käkat en schyst middag?! Det var ju ändå en vecka sen sist…”.
Superpedagogiskt; not. Det gjorde ju bara att han blev ännu mer pressad och blockerad och hade ännu svårare att ens bli en gnutta kåt där och då. Och så kände han sig ”omanlig”. Och så var den onda cirkeln igång. Att jag betett mig rövigt fattade jag (trög) långt senare och har därefter bett honom om ursäkt. Han uppskattade det och jag lärde mig något viktigt.
Sen tycker jag högst personligen att en del par tycks känna efter FÖR mycket och därmed sätta FÖR höga krav på sig själva och varandra när det kommer till sex. Det var som min polare Anitha Schulman sa i mitt radioprogram en gång; ”det där ligga sked oduschad i soffan med ena ögat mot tv:n-knullet är inte att underskatta!”. Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Sex ska ju såklart vara lustfyllt, spännande, härligt och framförallt: inte omringat av krav, press och åh nej vi har inte legat på en vecka-ångest. Jag säger inte att man ska ”ställa upp” när man inte på något sätt är sugen, jag säger bara att man kanske inte alltid ska känna efter åt alla möjliga håll kring om man VERKLIGEN är sugen. För det ÄR helt okej att börja, för att testa om kåtheten bara poppar upp men om den inte gör det säga att nä, det hände inte just idag älskling. Vi måste sluta sätta så mycket prestige till sex. Det är ingen tävling! Det är inget jävla Vasalopp med blåbärssoppa och hurtfriska (igen;) hejarrop av en gympamajje-Gunde.
Jag tror faktiskt många på olika sätt låser sig på någon slags förhand. Man blir så rädd för att mitt i komma på att det inte var så skönt och kul idag att man smäller igen dörren helt innan man ens tagit i varann. Och så blir det liksom en ond cirkel. Så fort hen kramar dig tror du hen förväntar sig sex. Fast det kanske inte alls är hens förhoppning där och då utan bara i ditt nojiga huvud.
Som sagt; kommunikationsbrist och könsroller.
Detta inlägg är ett samarbete mellan mig och RFSU. Kommer fler, himla stolt över att få jobba med dem! Glöm inte fortsätta snacka under #sexpodden på Twitter