Tadaa! Förra året gjorde jag för övrigt apelsiner med nejlikor. Glömde dock hänga upp dem så de möglade på undersidan mot brickan och vi gick runt och undrade vad som luktade typ död hemma i flera veckor innan vi lyfte på en apelsin…
Är du pyntigt lagd?
Är på stan, Linus har hämtat sitt nya pass och vi irrar runt på Kungsholmen i jakt på någon slags sen lördagslunch. Det går sådär.
Jag är ju glutenintolerant (ganska nyupptäckt) och att vara glutenintolerant i Sverige är ungefär som att vara vegetarian i Polen. Det här 1,5 året med ny kosthållning har verkligen varit en… Utmaning (läs: frustration deluxe). För i ett av världens modernaste länder har gemene restaurang eller café-ägare inte hajat det här med att vi är ganska många allergiker. Närmare bestämt över miljonen som inte tål någon slags födoämne enligt Livsmedelsverket
Många vet inte ens skillnaden på gluten och laktos. Och de jobbar alltså inom käkbranschen i ett land med en arbetslöshet runt 8%. Det suckas eller ser besvärat ut när jag frågar om de möjligtvis har vetemjöl i soppan. ”Alltså, jag tror inte det…”, är ett standardsvar. Jamen vad bra, då chansar vi på det så får vi väl hoppas att jag inte får stanna hemma och hänga på toa i tre dagar då, och sabba min tarm ännu mer och på sikt riskera att till och med drabbas av cancer. TJO Å TJIM ditt jävla flarn.
Lägg till att det nästan aldrig finns något att käka. På såväl caféer och finkrogar. Jag rekommenderas ofta en sallad. Jag hatar sallad. Jag vill ha vällagad mat gjord med kärlek, inte panikartade hafsverk för att det råkat komma in en allergiker i lokalen.
Öppet meddelande till svenska krogar och fik: se på andra länder. I vartenda såväl Europeiskt land som USA där jag varit har utbudet varit en dröm jämfört med här. De bakar eget glutenfritt bröd på var och varannan sylta. De ser det betydligt mycket mer som en kul utmaning än en jobbig specialjävel-situation. Och tro mig, jag har käkat ute mycket. I många städer och länder. Tillräckligt för att se ett mönster. För det är inte bara icke-allergiker som kan vara matnördar.
Tillslut hittade vi ett ställe här på Kungsholmen. De hade en rätt jag kunde äta. Det var någon mustig korvgryta. Förvisso helt okej smakmässigt, men det är fan inte okej att som en hyfsat storstadskrog ha EN rätt för alla oss som inte käkar gluten. Tänk om man dessutom är vegetarian?
Skärpning. På riktigt. Tänk om, tänk rätt. Går en liten sylta in the middle of nowhere på Nya Zeeland runt trots (tack vare?) att de har hur mycket glutenfritt som helst så gör ni. Det finns faktiskt inga ursäkter längre. Och snart åker jag Svea rike runt och trycker upp smaklösa och vattniga sallader i nyllet på krögare och caféägare hej vilt.
Trevlig lördag. Nu ska jag hem och laga GOD glutenfri mat.
Hurra! Nu är ett nytt avsnitt av #sexpodden ute! Denna gång med en av mina favoritpersoner pga öppen, rolig och inspirerande – Anton Hysén!
Anton snackar raggning i det här avsnittet, och jag skrattar högt flera gånger. För lika spännande och härligt det kan vara att vara i raggningsfarten, precis lika cheesy och totalt misslyckat kan det kännas på cirka fem sekunder. Tänker mycket på mina egna erfarenheter, det så kallade ragg-CV:t när jag lyssnar på podden.
Som tjej förväntas du ju fortfarande i många läger att vara den passiva prinsessan som sitter på en tron (tron är det nya torn) och väntar. Väntar på att männen ska svärma runt en, trugandes och allmänt tillgjorda. Jag har aldrig hajat den grejen, vinsten i att sitta och typ tindra i hopp om att bli sedd och uppvaktad. Livet är alldeles för kort och brokigt för det, herregud. Istället har jag så att säga ”tagit vad jag velat ha” (eller ja, allt har man ju inte eh fått, men…). Jag har stövlat fram till snubbar jag tyckt sett schyssta ut och sagt hej, läget? Jag har misslyckats totalt (han blev typ skraj och sprang iväg och gömde sig bakom en högtalare), vunnit vänner för livet (som det inte blev mer än ett hångel med) och framförallt: lärt mig massor om mig själv, kommunikation och relationer överlag.
Och jag har aldrig hört någon kalla mig ”billig”, ”för lätt” eller liknande. Kanske bakom min rygg, men faktum är att många (snubbar) tvärtom berömt för initiativet. ”Vad skönt det är med tjejer som vågar och visar intresse, så man själv får känna sig lite sedd och uppvaktad ibland”.
Anton snackar också om den vidriga boken och typ religionen ”The Game (”Spelet”) som de senaste åren spridit sig som en tarmbakterie på dagis. Det finns kurser, instruktionsvideos, ”hemliga sällskap” (läs; herrklubbar med total hybris) och mängder av osäkra stackars män som gått på den här skiten. Som att man på allvar skulle få sig ett bra ligg, kanske även skön romans genom att behandla någon illa med nedsättande oneliners. Jag vet på riktigt inte EN enda person som skulle falla för det om hen inte råkar ha typ 3,5 promille i blodet och ändå inte hör vad gejmaren säger… Inte en enda.
Vet du? Och vad tycker du om hela kulturen kring raggande och flirtande, som den ser ut idag?
Detta inlägg är ett samarbete mellan mig och RFSU. Kommer fler, himla stolt över att få jobba med dem! Glöm inte fortsätta snacka under #sexpodden på Twitter
För några veckor sedan var jag på en hemmafest hos en kompis kompis. Hade liksom förträngt det jag nu tänkte ranta kring, påmindes om det när en bild dök på på Fejjan ikväll. Så; följande scenario utspelar sig:
Jag har tagit mig till köket efter att ha minglat runt en bra stund i vardagsrummet. I köket finns nämligen en ostbricka alla får ta av, och hungern har börjat sätta in. Det är som en liten klunga kring den här ostbrickan, tre tjejer och en kille. De tycks känna varan. Jag känner dem inte men hälsar så som man GÖR. Sträcker inte fram handen pga kladdig av ost så säger hej hej på er. Inget svar. Alltså INGET SVAR.
Tänker att de möjligtvis är dövstumma. Det händer ju att folk är det. My bad i så fall. Men så börjar de prata, klart och tydligt med varann. Utan att ägna mig en blick. De pratar om ostarna och mm vad god den där getosten blablabla var, mmm. Eftersom det bara är vi fem i hela köket och jag fortfarande håller på och skär i en annan ost (och eftersom jag är social och hyfsat väluppfostrad) så försöker jag igen. ”Ursäkta, vet ni vad det är för ost som…”. Mitt i min mening avbryter en av tjejerna mig, liksom sådär bara överröstar lite ”smooth” som att hon just fått en mening från Gud.
”Du Linda, hur blir det på tisdag egentligen… ”.
Öh ursäkta fröken crankypants men jag STÅR FAKTISKT HÄR och är en allmänt trevlig främling som bara ville bonda lite eftersom det är så jag tycker man gör om man befinner sig på en social tillställning och någon verkar ensam (om så bara för stunden) i ett sällskap där alla andra känner varann.
Men jag är ju väluppfostrad och vill inte ställa till en scen hemma hos en kompis kompis bara sådär, så jag biter tungan och andas i fyrkant. Sen försöker jag igen. Den här gången aningen mer krystat.
”Jodå, här kan man ju stå länge och bara moffa ost minsann…”.
De tittar på mig som om jag (skojar inte) just sagt att jag vill ha våldsamt latexsex med allihop, precis här och nu på köksbänken. Någon av dem mumlar ett mm, jo till svar. Sen VÄNDER de demonstrativt ryggarna emot och fortsätter prata om sitt.
På fucking riktigt, är social efterblivenhet det nya svarta? I alla fall här i Stockholm upplever jag mer och mer det här totalt, helt öppet nonchalanta bemötandet av främlingar som bara försöker vara lite trevliga och artiga. Och nu snackar vi alla sorter, även välutbildade vuxna med så kallade ”fina” jobb.
Exakt VAD hade det kostat det här ostgänget att bara åtminstone fejka lite trevlighet i trettio sekunder?! Nej jag luktade inte illa (som ostarna), avbröt inte mitt i deras samtal eller sa något klumpigt. Jag var bara allmänt jävla slentriantrevlig. Vad är deras PROBLEM?? Fan, borde ändå ha frågat när vi väl stod där. Fast nu gjorde jag inte det och ja… Därför rantar jag loss här istället.
Det brukar heta att den här typen är ”blyg”, som en slags ursäkt eller något. Nej. Att vara blyg är inte att bete sig som ett arsle. Att vara blyg är något helt annat. De faktiskt blyga människor jag snackat med har överlag varit väldigt varma och rara när man väl tagit sig tid för just dem, de som inte tar mest plats i ett rum. Detta handlar bara om rent dåliga människor med dålig attityd.
Vaffö göööö folk på dette viseee?!?!?
Skarpa Nathalie har skrivit en skarp artikel på Svt Debatts sajt som jag tycker alla borde ta sig tid i fredagsmyset och läsa:
Jag har ju aldrig varit tjock (fläbbig däremot, men inte särskilt jämförbart) så därför svårt att sätta mig in i hur det faktiskt känns att få de där blickarna och pekpinnarna Nathalie snackar om. Däremot är det hela väldigt obehagligt, hur något som för bara tio år sedan räknades som sunt idag anses typ tjockt. Inte bra nog. Inte ”disciplin” nog. Att man dömer en hel människa inifrån och ut efter en kroppsform. Det är så genant för hela mänskligheten på något vis. Precis som med rasism och homofobi. Vill gömma mig under en sten och stanna där tills någon säger att det är puts väck. De dagar jag inte orkar fajtas emot skiten vill säga.
När jag tar upp fettfobi brukar alltid någon eller några fråga, lite sådär syrligt om jag skulle kunna tänka mig att bli tjock. Eller om min ”omtanke” bara är något slags PK-poängplockande?
Nej, jag strävar inte efter att bli tjock.
Nej, jag fejkar inte omtanke. Det finns ju så mycket som berör mig på riktigt så varför skulle jag lägga energi på att eh fejka?
Förr strävade jag ofta efter att bli smalare. Det klassiska ”2 kilo till bara, går jag bara ner det så…”. Nu är vågen sedan länge utslängd. Har slitit som en liten gnu för att lägga fokus på andra grejer. Sånt som borde vara självklart; som att bry sig mer om att försöka hålla sig hälsosam och frisk. På ett o-skevt sätt alltså. Och GUUU vad skönt det är.
Att ha storlek L är inte att vara ohälsan själv per definition. Mer kunskap om kroppen och vad som egentligen ÄR hälsosamt behövs tydligen bankas in med något slags våld i folks medvetande. Fortfarande. En L eller XL-person är inte per definition mindre hälsosam, i sämre fysiskt skick än en storlek S. Däremot trivs just JAG med min storlek just nu (S-M). Mina vänner som är större klagar ofta på ryggont, bröst som är i vägen, att de känner sig lätt rörelsehindrade av kroppen. Det är inget jag vill välja aktivt. Men jag lastar dem aldrig för deras val. Och jag blir mer och mer medveten om rent medicinska faktum kring kroppen.
Som att smal inte på något sätt är lika med mest hälsosam, frisk eller pigg.
Weii!! Dessutom ska jag göra en till grej som är grym. Det handlar om mat… Berättar mer snart, snart.
Och ja, just nu känns det lite som att gå att vänta på en förlossning.
Psykisk ohälsa är som bekant ett av mina hjärte/favoritämnen. Men det är lika mycket en snårig djungel, även när det kommer till att prata öppet och ganska okonstlat om saken.
Det är lite som att öppna det hemliga valvet dit bara ett slutet sällskap tidigare haft nyckel och lysa in med ledlampa. När en värld blir stängd, så tabubelagd och stigmatiserad att den i många fall väljer att sluta sig så uppstår mycket känslor, alltså MYCKET när valvet öppnas.
Jag vill inte bli hyllad och prisad för att vara en allmän talesperson för alla med någon slags psykisk ohälsa. Jag vill bara att vi pratar mer om den. Om våra liv, känslor, upplever och samverkan med andra. Normalstörda som mer störda en genomsnittet. För det gör vi inte tillräckligt idag om du frågar mig, inte på ett avväpnande och just okonstlat sätt utan att för den delen förminska problem.
Dock uppstår lätt en slags tävlan och ängslan när någon eller några börjar prata öppet om sånt som mest dolts i dunkel innan. Oavsett ämne. Men i det här fallet; jag har på allvar blivit anklagad för att inte ha psykisk ohälsa ”på riktigt” under de senaste dagarna.
På riktigt?!
Inom dåligt mående ryms av kanske naturliga skäl oftast en ofantlig mängd egoism. Som lätt blir just självömkan och buhu ingen förstår mig-martyrskap. Kolla bara på en missbrukare. Alla som sett missbruk på nära håll vet hur stark självförnekelsen och egoismen är. Sakkunniga läkare bekräftar detta, det är en naturlig del av sjukdomstillståndet. En vad hjärnan tror är försvars och överlevnadsmekanism.
Jag är väl en provocerande psykperson med tanke på att jag på sätt och vis nu befinner mig på ”andra sidan”. Mer frisk än sjuk, hyfsat fungerande. Men det betyder inte att jag någonsin glömmer hur riktig jävla råångest känns, eller hur panikångest eller känslan av att man håller på att bli galen liksom smakar i munnen. Sånt glömmer man nog aldrig hur mycket perspektiv man än får.
Det blir väl såhär när man ställer dörren till mångas valv på vid gavel. Eller kanske mest i sitt eget. Många känner sig personligt träffade fast man inte på något sätt syftat till dem. Många känner ett behov av att gå i försvar. Jämföra sig och själva spä på känslan av att de är misslyckade och dömda till ett liv i någon slags misär.
När sanningen är att i stort sett ingen i vårt land är dömd till ett liv i någon slags misär. Vill man må bättre så går det. På sikt. Med som sagt; små små steg. Och man måste våga be om hjälp och visa sig ”svag” nog att inte klara vissa saker själv. Tyvärr finns det inga genvägar.
Jag har aldrig sagt att någon med psykisk ohälsa är lat. Det jag däremot har sagt är att vissa individer alltför lätt gör sig bekväma i sin livssituation istället för att ens börja fundera över att ta ett steg åt ett bättre liv… Och det i sig kan jag tycka är lathet. Inte fysisk lathet, utan lathet som i låta bli att ens försöka. För precis som missbruk så går psykisk ohälsa ut över andra än bara en själv.
Det är hur man än vänder och vrider på det ett faktum. Och i alla fall i min värld finns det två scenarion: antingen lägger du dig ner och ger upp, eller så åtminstone försöker du att tända en gnista inom dig själv, om så bara för en sekund. En gnista som visar dig vägen mot en bättre tillvaro. Som du är värd.
Det finns bra hjälp att få. Det finns så otroligt mycket kraft i oss alla. Bara man bestämmer sig för att försöka klättra, om så ett pinnhål i taget mot något ljusare. Jag tror bara inte att man kommer dit genom återkommande ömkan och stängt valv. Men det är såklart mina högst personliga värderingar utifrån allt jag upplevt sedan över tio år tillbaka.
Att det här ens får gå i tryck är en gåta i sig. Att människor kan ha den här synen på sexbrott, offer och förövare FORTFARANDE är enligt mig en ingång till att återinföra lobotomi.
Det tar cirka TVÅ minuter att googla sig fram till seriösa sajter med väl underbyggd fakta om hur sexualbrottslingar ofta fungerar. För nej, det handlar inte om att de som utsätter andra för såna här vidriga brott ”inte får komma nära folk sexuellt på annat sätt”. Det handlar om makt.
Makthunger, hämndkänslor gentemot till exempel kvinnor, missbruksproblem och total respektlöshet. Där; Hänt äckliga Extra har ni några huvudfaktorer bakom sexbrott. Varsågod för research.
Fakturerar en miljon så ni går i konkurs. Eller kanske ska börja med att stövla in på redaktionen och öppet prata med er om er människosyn och värderingar kring jämställdhet? Förväntar mig en röd jävla matta och nybakt bulle.
Kan checka av allt på den här listan. Ändå skönt att ha mycket av det bakom sig och nu inse att Guuu, vad höll jag på med?!
Har du några bra tips på BRA självhjälpsböcker förresten? Nördar in mer och mer på ämnet, men är samtidigt allergisk mot de här klämkäcka och tomma livscoachråden av typen ”skriv på spegeln att du är vacker och upprepa det varje morgon” (kräks). Folk som aldrig tycks ha haft några större issues i livet ska nog hålla sig borta från att ge ”goda råd” de läst på någon blogg med solnedgångs och fotspår i sanden-design.
Det är ändå märkligt. Att trots att vi alla är olika, på helt olika platser och sådär så kan vi samtidigt känna igen oss på pricken i vad en person vi aldrig mött berättar ur hjärtat. Det finns en hög grejer som är allmänmänskliga, och det skänker ändå tröst.
Nyss gick jag igenom, läste ikapp några bloggar jag följer och hittade det här hos Karins Konstgrepp. Började typ böla efter halva texten.
2012 och en liten bit in i i år var som små inbördeskrig mitt i vardagen. Svek, extrem rädsla och känslan av total matthet. Jag som är något av en kontrollmänniska i vanliga fall har rasat samman totalt i vissa stunder där allt på något sätt känts helt bortom kontroll.
Det handlar om relationer. Tillit, att öppna sitt hjärta och för sent inse att fan, jag var för naiv. Jag gav för mycket av mig själv. Och så sitter man där, precis som Karin och gråter ner i middagstallriken.
Men det är okej. Det är okej att känna att resan är lång. För plötsligt står man där på andra sidan och känner att stygnen i hjärtat läkt ihop. Man kan rycka bort plåstret, hålla andan och sen upptäcka att det trots allt inte gör särskilt ont, alls längre.
cissiwallins 