Jo, jag är ”omvänd” feminist

För bara några år sedan var jag väldigt radikal vad gäller det feministiska tänket, rentav bara för ett år sen. Inte att jag på allvar hatade män som kollektiv, men jag började närma mig åsikter där ett matriarkat skulle skapas, att utopin var ett helt kvinnostyrt samhälle där männen skulle ”få betala” för vad de ställt till med genom åren.

Feminismen förenar något oerhört. Min upplevelse är att många kvinnor som tidigare känt sig ensamma och udda verkligen hittar hem när de hittar feminism. Och visst drivs många av stark bitterhet. Det gjorde även jag. En personlig övertygelse bottnar ju inte sällan i bitterhet över vad man varit med om hittills. På bara några år har den svenska feministrörelsen med alla sina förgreningar och falanger vuxit stort. Minns du att för bara fem-sex år sen så snackades det inte alls lika mycket om sexism, genus och allt däremellan? Nu lyfts det dagligen på såväl sociala medier som i våra stora medier.

Vilket jag applåderar alla dar i veckan.

Men. Tyvärr kände jag för några månader sen, det var nog någon gång kring januari. februari att något hade börjat skava inom mig. Jag kände att den feminismkofta jag tagit på mig börjat klia, få mig att svettas. Det där; kampen och debatten jag omgav mig med, och var en del av kändes mer och mer… Kontraproduktiv. Jag satt inte på fullt lika mycket bitterhet över vad män utsatt mig och mina närmsta för, som många andra feminister i min ”krets”. Jag kände att det mer och mer blev en klubb för inbördes bitterhet, och jo; okonstruktivt hat där åsiktspositionering och svårast termer styrde.

Elitism är något av det värsta jag vet. Oförmåga till självkritik detsamma. Tyvärr är ingen ideologi befriad från dessa. Inte att inte bitterhet och rent agg kan vara bra katalysatorer i en viktig kamp, men min erfarenhet är att det tyvärr ofta tenderar att stanna vid… Just det. Få människor tycks ha verktygen för att ta de där känslorna och ta dem vidare in i en konkret handling. Det är skrämmande lätt att bara sitta och rapa ur sig konstateranden om hur rövigt patriarkatet är, hur vidrigt kvinnor behandlas där och där, hur ojämställd världen ännu är… Men sen då? Det var verkligen så jag började tänka och känna för knappt ett år sedan – men NU då? Hur GÖR vi något?

Ord är kraft, med bara ord kan vi förändra och framförallt: upplysa andra om hur världen faktiskt ser ut. Men jag tycker det läskigt lätt blir något av en bystander-effekt . Man tänker att nu har jag gjort mitt, nu har jag uppmärksammat mina följare på Facebook eller Twitter om att även Sverige fortfarande är kvinnohatiskt. Nu tar väl någon annan det vidare till något bra. En revolution någon annan får fixa. För där kanske jag är konservativ. Ebba Witt-Brattström (som bokstavligen stod på barrikaderna och förändrade Sverige till ett mer jämställt land innan många av oss var påtänkta) satte precis ord på det där när hon djupintervjuades i SVT:s Min sanning.

Dagens feminism tycks handla mer om ord än faktiskt handling. Mer om att plocka poäng, framstå som mest påläst och övertygande. Mest ”guru”. Mest kompromisslöst aggressiv retorik. Mest separatism och därmed polarisering. Jag vill inte vara en del av det, även om det säkert hjälper vissa på olika sätt.
Jag vill pyssla med en feministisk kamp för jämställdhet, lika rättigheter som skyldigheter och framförallt; möjligheter för kvinnor och män. I den ingår numera för mig att dagligen lyfta andra kvinnor, för att jag tycker vi behöver det som grupp. Vi granskas fortfarande hårdare på olika sätt, mer än män. Och vi glömmer lätt att sluta se varann som konkurrenter. Där tror i alla fall jag på att som feminist verkligen anstränga sig för att öppet tala om för andra kvinnor hur fantastiska, kompetenta och modiga de är. Samtidigt tycker jag det handlar om att inte försöka vara en ”perfekt feminist”. Ibland kan även jag skratta åt sexistiska skämt. Ibland vill jag absolut bli objektifierad, bara jag själv har kontroll. Det är okej. Så länge jag känner att mina grundvärderingar står stadigt.

Feminism för mig har blivit att frälsa de mest inskränkta i typ Uddevalla. Farsans kompisar 55+. Bosse och Hasse som levt i och med extrema könsroller sedan 1972. Får jag dem att tänka om, om så bara en gnutta så är jag lycklig. Inte att jag snackar feminism och genus med varenda gubbe jag möter, men jag ser det som ett slags kall att öppna nya dörrar för de som kanske är minst benägna att ens lyfta arslet ur sin comfort zone. Att predika för redan upplysta har aldrig varit särskilt spännande.

Jag tycker också att delar av feminismen har fridlyst kvinnan. Minsta lilla antydan om eget ansvar ses som skuldbeläggande, dubbelbestraffande, o-systerligt… Det är så jävla konstigt, på ren svenska. Jag kan bara inte ställa upp på det. Som kvinna vill jag inte placeras likt en glasfigur på en piedestal. Jag är absolut ett offer emellanåt, men mår absolut inte bättre av att ständigt behandlas som ett. Intern kritik måste få finnas. Högt i tak är väl ändå på något sätt en självklarhet i en kamp för en bättre värld?

Många feminister har kallat mig ”svikare” (med diverse olika ordval) senaste året. Jag jag blivit stämplad som liberal (vilket jag på vissa sätt är, och i min värld är det inget dåligt, tvärtom. Så länge grunden fortfarande är socialism). Det har känts som att många satt ”Cissi Wallin – feministen” på en piedestal och sen blivit sjukt besvikna när jag inte dansat efter deras disco. När jag har upplevt mig nyanserad har de snackat om anti-feministisk. Och så har det hållit på. Trots att jag fortfarande står för i stort sett precis samma grejer som dem. Jag tror bara på andra medel för att nå fram och faktiskt skapa en förändring där folk överlag känner att de vinner på jämställdhet.

Alla vinner på jämställdhet.

Däremot vinner väl i stort sett ingen på elitism, raljans och när en kamp för något som just gynnar alla känns som en klubb för inbördes beundran?

Annonser

13 thoughts on “Jo, jag är ”omvänd” feminist

  1. Jag tror att många, oavsett värderingar och ståndpunkt tenderar till att ”fastna” i sina resonemang och handlingar-det behövs alltid personer med mod och öppet sinne för att dra vidare diskussionen och utveckla den!

  2. Jag följer båda dig och det du tycks beskriva som ett oattraktivt sätt att bete sig. Tycker om båda. Varsego att ta av dig ”feministkoftan” liksom, sticker den modellen du tog på dig så bränn den på soptippen. Finns tusentals andra modeller eller så kan man gå naken. Alla har sina sätt att handskas med sin inre önskan att bli accepterad som den man är. Alla har sina sätt att handskas med andras önskan att bli accepterade som de de är. Och konflikten däremellan.

  3. Tänk vi som inte alls tycker att feminismen är en väg till jämställdhet men ändå är för just jämställdhet… Hmm… undrar varför det är så hetsk debatt mellan oss och feminister… Måste nog bero på oss 😉

    • Jag var mycket nära att skriva ett raljerande svar med samma inriktning, men lyckades hålla mig som tur var. Det finns trots allt rötägg överallt, av alla möjliga kön och politiska inriktningar. Det riktigt intressanta är varför vi (som människor? som kultur?) har så mycket lättare att se manliga dito.

      • Du anser inte att det finns en nyansskillnad i att raljera kontra att att skoja lite? Det är ju lite allmänt känt att våra grupper hamnar i trubbel då och då så jag ville mest bara anspela på det. Skulle inte använt ”;)” om jag var seriös… svårt att inte göra sig missförstådd på internet…

        Varför vi har lättare att se manliga rötägg? Kanske har att göra med intelligensfördelningen inom det manliga könet… Såvitt jag vet är intelligensen mer spridd över hela den manliga populationen jämfört med den kvinnliga, som är mer samlad i mitten, vilket skulle kunna vara anledningen varför det finns fler manliga rötägg (och samtidigt fler manliga genier). Eller var det en retorisk fråga? ^^

    • Jag menade inte min förra kommentar som en kritik, jag bara skrev lite apropå att det var så _jag_ valde att uttrycka mig. Lätt att missförstås på nätet, som sagt. =)
      Dålig karaktär har inte med intelligens att göra. Många dumbommar är supersnälla, ett fåtal genier är som superskurkar. Min personliga bedömning är att elakheten, eller låt oss snarare kalla det sociopati, är jämnt fördelad över befolkningen.
      Däremot så är det oftare män söker sig till maktpositioner, där ett sådant beteende blir avsevärt mycket tydligare och får exponentiellt mycket större konsekvenser. Jag misstänker även att vi har en mycket mer förlåtande inställning till kvinnor som gör avsteg ifrån acceptabelt socialt beteende i vardagen. Detta sammantaget gör att vi lättare ser män som elaka.
      Hur hamnade jag såhär OT?

      • Ja internet är en elak jäkel när det kommer till att göra sig förstådd! Jag trodde du med ”rötägg” menade ”korkade människor” så det var det jag svarade på 🙂 Du menar ”elaka”. Jag föredrar termen psykopati framför sociopati eftersom de egentligen är samma sak med enda skillnaden i hur man förklarar beteendet. Och när det kommer till psykopati så är män klart överrepresenterade vilket (tro det eller ej) gjort att en del vill ha andra definitioner när det gäller ”kvinnlig psykopati” eftersom det inte är lika många kvinnor som når upp till diagnosen som är tänkt att gälla alla. Pepp pepp jämställdhet (50-50) ftw 😉 <– notera smiley

        Att hamna OT tycker jag mest är roligt. Om en bloggare skriver nya blogginlägg dagligen så tror jag man kan ha lite överseende med att man nån gång börjar babbla om annat 🙂

      • Nu är jag inte psykolog, så jag använde ordet i sin vardagliga betydelse. Jag syftade helt enkelt på folk som saknar empati.
        Pepp pepp! ;D

  4. I min bekantskapskrets finnst det två stycken uttalade och ”aktiva” feminister. Inget ont om dessa. Dock finns det en gemensam nämnare, samtliga har genom åren varit väldigt ensamma och uppfattats som lite udda precis som du beskriver. Samtliga har även med tiden förändrat både utseende och åsikter åt det lite mörkare hållet. Uppenbart att de har hittat något som de verkligen vill passa in i då just avsaknaden av detta tärt på båda två. Detta behöver givetvis inte vara fel per automatik. Problemet är att dessa verkar må sämre och sämre och använder den feministiska ideologin som ett försvar till att uttrycka frustration som ofta tar sig uttryck i bitterhet och ibland riktigt dåligt beteende! Så pass mycket att det blivit svårt att umgås med båda två och det är jävligt tråkigt. Vad ville jag ha sagt? Jag delar din upplevelse och tycker ditt inlägg var riktigt bra! Synd att kampen för jämställdhet mynnat ut i något slags krig mot män där de ska stå till svars för den medeltida kvinnosynen typ. Kontraproduktivt var namnet..

  5. Jag tycker mig märka av att vi människor har en stark vilja och behov av att hitta likasinnade och känna sig enade med andra i en grupp där vi känner typ ”ah, det är visst ändå inte bara jag som är såhär”. Denna halleluja moment över att hitta likasinnade och känna samhörigheten och den magiska gemenskapen skapar då ofta ett ”vi mot dem”-tänk. Jag har själv varit med i en del sådana nu och märker att det tänket, vi/dem, sällan blir så bra vilken grupp det än är.

  6. För mig finns det inga värre än svenska feminister, maken till värdelöst intellekt blandat med TOTAL förnekelse av biologi och lätthjärntvättade kult-medlemmar har man sällan skådat.

  7. Det här var intresssant. Jag har gått igenom precis samma sak och jag applåderar verkligen den här texten.

    Det har blivit lite sektstämning bland feminister i Sverige. Speciellt på twitter. Blint följa hierarkier. Påminner lite om nazityskland stundtals. Det har radikaliserats förbi punkten av sans.

    Därför kallar jag mig inte feminist in public idag, även om jag förstås sympatiserar med värderingarna. Jag klarar inte av att läsa totalt onyanserade krönikor, så jag undviker nyhetsrapportering, samt twitter. Jag blir bara arg. Och jag får inte vara arg, för då är jag en vit kränkt man, trots att jag i flera år har försökt övertyga andra män om att feminismen VERKLIGEN behövs

    Som man har man det inte lätt att vinna respekt, hur mycket man än kämpat för kvinnors rättigheter. Men ska inte klaga, trots allt 🙂

    Du är den enda hitills som vågat ta upp det här. Hur elitismen har tagit över och hur radikaliseringen har blivit osund, onyanserad och ja… blind. Det har gått från att kämpa för kvinnors rättigheter till att se osynliga mönster och strukturer och ett obehagligt skuldbeläggande av män. Feminism behövs, men som den ser ut idag, sektliknande och oerhört ängslig, lämnar den oerhört mycket att önska. All heder åt dig Cissi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s