Jag tog hennes hand och sa att du kommer känna dig friare efteråt

En vän har just anmält ett sexövergrepp. Hon har väntat i flera månader eftersom hon tvivlat på vad det skulle röra upp. Hon kände sympati för den här mannen. Hon kände att hon kanske inte skulle orka med all misstro. ”Varför skulle han vilja försöka något med henne?!”…

Detta är väldigt klassiskt. Jag har mött och pratat med hundratals kvinnor (och en och annan man) som råkat ut för olika typer av sexbrott. Och jag har själv varit utsatt, och pratat väldigt öppet om det. Om varför det tog nästan sex år för mig att våga gå till polisen och berätta vad som hänt. För det finns otroligt mycket okunskap och felaktig syn kring och på hur ett offer för sexbrott brukar reagera. Vad som faktiskt är fullt normalt. Det är väldigt sällan någon som till exempel blivit våldtagen är precis så rationell som man SKA och inte duschar utan åker direkt till sjukhuset, för att sen polisanmäla. Det vanliga är att man skrubbar sig med typ svinto i timmar efteråt, känner skam och skuld och inte ens vågar anmäla. Alls.

Jag brinner otroligt mycket för att sprida information och kunskap till alla som råkat ut för sexuellt våld. Och såklart – ge mod och styrka. Men även för att få hela samhället att förstå mekanismerna bakom. Varför offer känner skuld när de i själva verket enbart är just offer. Varför man skäms när det är förövaren som ska skämmas. Varför man inte vågar ta det vidare utan tänker att man kan gå vidare ändå.

För det kan man sällan. Nu är ju vårt rättsväsende ett enda stort hånfullt och dåligt skämt när det kommer till synen på sexbrott… Och ibland känner jag att det är svårt att motivera folk att anmäla just på grund av det. Men för sig själv är det oftast en stor lättnad. Man känner sig fri, den värsta tyngden lossnar. Man markerar för sig själv, förövaren och samhället i stort att det som hänt är fel. Jävligt oacceptabelt.

Igår tog jag min väns hand och sa allt det där. Det hon egentligen redan vet men får styrka av att höra från andra. För någon som tänkt anmäla ett övergrepp behöver allt stöd hen kan få. Och du kan absolut vara det stödet. Man behöver inte vara någon expert, det viktigaste är nog att man visar att det som hänt ska tas på största allvar. Och ALDRIG är den utsattes fel.

På sajten ”VÅGA ANMÄL” jag var med och startade för ett knappt år sedan kan du läsa väldigt mycket (lättillgängligt och begripligt) om hur en anmälan går till, vad man ska tänka på och hur man bäst får stöd.

Min väns fall kanske läggs ner (brist på bevis och allt det där) men jag är oavsett väldigt stolt över henne. Hon satte ner foten och hon gjorde det inte bara för sin skull, utan för oss allas.

ÄLSKAR ER!

Herre-fuckin-Gosh! Har haft 30.000 besök här på en vecka! Underbara ni, mitt ego gonar runt sig i balsam och honung!

Nu vill jag veta mer om dig! Du som kollar in här regelbundet – var bor du? Vad gör du om dagarna? Vad drömmer du om? Vilken glass-sort är du??

Jag är polka och romrussin. Ja, man får välja två!

20131031-170337.jpg

Mer om otrohet

Har fått en del mejl.

Nej jag är inte ”för” otrohet. Eller för och för, alla får väl göra som de vill men jag planerar inte att vara otrogen igen. Det var ett helvete.

Som jag säger i RFSU-podden tror jag det finns två sorters otrohet, om man ska hårddra det – den notoriska (de som typ har ett sexmissbruk, inte anser att de kan vara trogna) och den oplanerade (vi som säger och tänker att vi aaldrig skulle bedra någon men så händer livet och man är inte så rationell som man önskat. Denna otrohet tror jag är vanligast. Man vill ha en ”enklare” väg ur ett dåligt förhållande. En flykt och slippa tänka-handling).

Tänker att är man i en bra relation så känner man inget behov av att vara otrogen. Ingen lockelse. Om man kallar sig monogam vill säga.

Vad tänker du?

Otroheten

Ja. Jag fick känslor för någon annan. Gick över den gräns jag så heligt lovat mig själv att aldrig korsa. Ave fucking Maria. Gud vad rädd jag var för att typ bli stenad av omgivningen.

Det var ett bra tag sen nu, inte i mitt nuvarande förhållande men ändå känns det fortfarande ganska färskt. Just för att det var en total känslostorm i hjärnan. Total skam blandat med någon slags eufori. Jag gjorde något förbjudet, det var aldrig planerat men kittlande. Jag svek någon jag sa mig älska. Det var svårt att greppa så jag trängde bort det tillslut. Intalade mig att jag var värd det eftersom bladibla.

Nu finns en grym podd av RFSU ute där jag och några till snackar just otrohet. Och där du kan höra hela min story. Lyssna på den HÄR .

Och det kanske mest märkliga i kråksången? Han jag bedrog fick reda på allting, och vi är de bästa av vänner idag. På tal om förlåtelse…

20131031-121429.jpg

Har du också varit otrogen? Berätta gärna om det lättar hjärtat. Vi är många som inte kommer stena dig på torget.

Well hello

Linus kommer hem från Spanien och jag som hatar att sova själv på grund av inre natt-demoner terroriserar hela första natten vi sover ihop igen med att i sömnen kasta mig över honom och krama jättejättehårt och prata osammanhängande om spindlar i taket (Gud vilken lång mening det blev).

På tal om mina sovvanor och härliga psykoser i sömnen (detta är helt sant); typ andra natten jag och Linus sov ihop någonsin väcker jag honom (fast jag sover) genom att peta på hans rygg. Han vänder sig sömndrucket om och frågar vad det är. Då tittar jag på honom med öppna ögon (fast jag fortfarande sover) och viskar: ”Du, jag är gravid. Vi ska ha barn”.

Sen vänder jag mig om och sover vidare. På morgonen väcker han mig tidigt och frågar trevande ”du… Det där du sa inatt… ”. Själv minns jag ingenting på grund av sov ju (döh!) och förnekar till en början att detta skulle ha hänt.

Men det hade det. Och ja… Han är ju fortfarande här, trots denna flygande start. Och snart kan jag nog berätta det där för honom och mena allvar.

Många är rädda för att berätta för att de tror det är allt de blir efter det

Okej, jag har adhd. Och en liten skvätt ocd-fest på det. So what?

Är jag min diagnos? Är folk som amputerat ett ben lite mindre människa i själen? Är alla hundratusentals svenskar som lever med något slags funktionshinder mentalt begränsade till mest av allt detta?

Är jorden platt?

Varför skulle jag vara rädd för att prata öppet om min psykiska hälsa och ohälsa. Vem tror jag egentligen ska stämpla mig som typ galen (på ett dåligt sätt)? Kanske någon inskränkt jävel, men min upplevelse överlag, under de senaste åren är att människor är betydligt mindre dömde mot en än en själv. Mot sig själv.

Vi som lever med till exempel adhd har ofta en benägenhet att förringa oss till mer… Galna, på ett dåligt sätt än vad vi egentligen är. För om man börjar läsa på om psykiska åkommor och egenheter så kan varenda människa identifiera sig på något sätt. Det är nog mer bekvämt än självutvecklande att stämpla sig själv som någon ”ingen förstår, alla dömer så lätt” och som man står utanför hela samhället.

Jag är Cissi. Som råkar ha adhd. Men förutom det är jag som ett enda stort kinderägg. Min psykiska hälsa och ohälsa trängs med nörderi inför populärkultur, restaurang-spotting, urban exploration med mera, i min ytterst komplexa hjärna. Precis som i din.

Så nej, jag är aldrig rädd för att stå för den jag är längre. För en dag trillade polletten ner – varför skulle en majoritet tro att jag bara är ett enda stort A, D, H och D på två ben?

Det känns ju ganska orimligt.

Förlåtelsen osv

20131030-222258.jpg

Det här är Quetzala Blanco (till höger alltså). Träffade henne på krogen ikväll, tillsammans med Christoffer (till vänster alltså). Jag och han är kompisar, så det blev kram och nämen HEJ när vi sågs av en slump. Men så blev han nervös. ”Du… Jag är här med Quetzala… Ni kanske inte vill träffas… ?”.

Quetzala och jag är ganska lika, men ändå inte. Vi rök ihop för några år sen på nätet. Hon har också varit (är) väldigt öppen med sin psykiska ohälsa och upprinnelsen till vårt digitala bråk bestod nog i att ingen av oss mådde särskilt prima vid den tidpunkten. Jag tyckte hon betedde sig vidrigt mot mig, och köttade därför på väldigt hårt offentligt mot henne. Det blev smutsigt. Det värsta var att allt i grunden handlade om en snubbe. Som jag i grund och botten tror vi båda vet är ett svin. Men hon försvarade honom, då. Och idag kan jag trots allt förstå henne. Jag försvarar det inte, men jag kan förstå. Och jag har också lärt mig förstå att allt som har med relationer människor emellan oftast är mer komplext än man vill fatta.

Jag kommer alltid förakta den här snubben som utsatt mig och många andra tjejer för vidriga grejer. Men jag har förlåtit Quetzala. Dragit ett så kallat berömt streck över hela grejen. Varför? Hon… Kränkte ju ändå min berättelse, la sig i något hon egentligen inte kan veta särskilt mycket (objektivt) om. Jo, för att jag tror att hon också lärde sig något av det som hände.

Ibland blir jag så less på alla dessa långlivade konflikter folk tycks ha till höger och vänster. Det tar oerhört mycket energi att ha ovänner och ”fiender”. Folk borde bli betydligt bättre på att kiss and make up. Eller i alla fall våga försöka reda ut vad som hänt, varför och hur man kan gå vidare. Förlåta varann, dra lärdom och inte låta stoltheten härska som någon girig diktator.

Bara för att man inte är vänner behöver man inte för den sakens skull vara ovänner. Men vissa tycks nästan leva på konflikter, se det som ett syre. Har själv haft de dragen när jag var yngre och det kan verkligen dränera en som människa tills man bara är en liten rädd fläck i hörnet.