FLYTT!

Jo. Den här bloggen är grymt kul att ha, men jag tjänar inga stålar på den. Och eftersom jag nyligen börjat blogga mer nischat om mat, sweets, vår relation till ätande men också lite annat som rör känslor (typ samma saker jag skriver om här) på ALLT OM MAT och typ slagit besöksrekord där på några dygn… Det jag ska komma till är: jag lägger ner den här bloggen NU. Eller har den vilande i alla fall.

Hädanefter läser du mina tankar och åsikter precis, HÄR

Bokmärk den nu. Och kommentera precis sådär bra som ni gör även där. Jag släpper igenom allt utom rena personangrepp eller typ hets mot folkgrupp.

20131221-232925.jpg

Lite dragspel på det?

Annonser

Lunket har börjat

Nu är vi här! Det är så lovely. Andra julen med svärfamiljen och det känns som hemma, man liksom tar vad man vill i kylen-läge. Fast nu ska vi åka in till byn och bunkra upp med massa mat själva. Tänkte försöka mig på en saffrans/vit choklad-mousse… Någon som testat?

Hoppas du har det lika typ mindfull som jag!

20131221-135318.jpg

20131221-135418.jpg

Aj i hjärtat

För ett tag sen träffade jag en liten tjej. Hon hade just fyllt åtta. Vi pratade om skolan och sånt där man snackar om med ungar i den åldern. Men plötsligt blev hon tyst, liksom mitt i en mening. Hon synade mig uppifrån och ner och sa sedan, med uppgiven röst:

”jag önskar att jag vore lika fin som du Cissi.”

Sen följde en lång utläggning om hur missnöjd hon var med sitt utseende, ”alla mina finnar” (nej, hon hade ingen acne eftersom hon är ett BARN!) som hon berättade att hon varje dag täckte över med ”conealer och foundation”, hur missnöjd hon var över att inte ha några bröst och ville ha vadderade bh:ar…

Jag satt bara och gapade. Har jag bott i en grotta sedan 1999 eller är små flickor såhär generellt numer? Är detta… Vanligt?? När jag var åtta (okej tjugo år sen men inte hundra) visste jag absolut inte vad conealer och foundation betydde. Än mindre vad en vadderad bh användes till. Mitt utseende var verkligen sekundärt. Trots att morsan ständigt piffade sig.

Har alla skeva jävla ideal fått de här konsekvenserna? Att barn i lågstadiet är kopior av sina superstylade morsor? Lyckas vi inte skydda småtjejer mot all den där hetsen bara lite, lite bättre?

Det enda jag fick fram till henne där och då var att hon är perfekt som hon är, att brösten kommer att växa om några år och att hon skulle njuta av att inte ha några som var ivägen när hon sprang och lekte.

Vad mer borde jag ha sagt? Kalla mig gärna naiv så in i bomben men trodde verkligen inte det var såhär illa.

Mot Delsbo!

Nu sitter jag, Linus och svägerske-Linnea i bilen upp mot Delsbo, Hälsinglands New York. Jag är omtumlad, aptrött, lite salongs efter några tack å hej-glas vin på jobbet… Aldrig har jag känt mig så färdig och redo att sova i typ 48 h. Men samtidigt längtar jag efter familjen, den grymma på Linus sida. Bloggen får såklart följa med.

20131220-194005.jpg

Jo, jag är ”omvänd” feminist

För bara några år sedan var jag väldigt radikal vad gäller det feministiska tänket, rentav bara för ett år sen. Inte att jag på allvar hatade män som kollektiv, men jag började närma mig åsikter där ett matriarkat skulle skapas, att utopin var ett helt kvinnostyrt samhälle där männen skulle ”få betala” för vad de ställt till med genom åren.

Feminismen förenar något oerhört. Min upplevelse är att många kvinnor som tidigare känt sig ensamma och udda verkligen hittar hem när de hittar feminism. Och visst drivs många av stark bitterhet. Det gjorde även jag. En personlig övertygelse bottnar ju inte sällan i bitterhet över vad man varit med om hittills. På bara några år har den svenska feministrörelsen med alla sina förgreningar och falanger vuxit stort. Minns du att för bara fem-sex år sen så snackades det inte alls lika mycket om sexism, genus och allt däremellan? Nu lyfts det dagligen på såväl sociala medier som i våra stora medier.

Vilket jag applåderar alla dar i veckan.

Men. Tyvärr kände jag för några månader sen, det var nog någon gång kring januari. februari att något hade börjat skava inom mig. Jag kände att den feminismkofta jag tagit på mig börjat klia, få mig att svettas. Det där; kampen och debatten jag omgav mig med, och var en del av kändes mer och mer… Kontraproduktiv. Jag satt inte på fullt lika mycket bitterhet över vad män utsatt mig och mina närmsta för, som många andra feminister i min ”krets”. Jag kände att det mer och mer blev en klubb för inbördes bitterhet, och jo; okonstruktivt hat där åsiktspositionering och svårast termer styrde.

Elitism är något av det värsta jag vet. Oförmåga till självkritik detsamma. Tyvärr är ingen ideologi befriad från dessa. Inte att inte bitterhet och rent agg kan vara bra katalysatorer i en viktig kamp, men min erfarenhet är att det tyvärr ofta tenderar att stanna vid… Just det. Få människor tycks ha verktygen för att ta de där känslorna och ta dem vidare in i en konkret handling. Det är skrämmande lätt att bara sitta och rapa ur sig konstateranden om hur rövigt patriarkatet är, hur vidrigt kvinnor behandlas där och där, hur ojämställd världen ännu är… Men sen då? Det var verkligen så jag började tänka och känna för knappt ett år sedan – men NU då? Hur GÖR vi något?

Ord är kraft, med bara ord kan vi förändra och framförallt: upplysa andra om hur världen faktiskt ser ut. Men jag tycker det läskigt lätt blir något av en bystander-effekt . Man tänker att nu har jag gjort mitt, nu har jag uppmärksammat mina följare på Facebook eller Twitter om att även Sverige fortfarande är kvinnohatiskt. Nu tar väl någon annan det vidare till något bra. En revolution någon annan får fixa. För där kanske jag är konservativ. Ebba Witt-Brattström (som bokstavligen stod på barrikaderna och förändrade Sverige till ett mer jämställt land innan många av oss var påtänkta) satte precis ord på det där när hon djupintervjuades i SVT:s Min sanning.

Dagens feminism tycks handla mer om ord än faktiskt handling. Mer om att plocka poäng, framstå som mest påläst och övertygande. Mest ”guru”. Mest kompromisslöst aggressiv retorik. Mest separatism och därmed polarisering. Jag vill inte vara en del av det, även om det säkert hjälper vissa på olika sätt.
Jag vill pyssla med en feministisk kamp för jämställdhet, lika rättigheter som skyldigheter och framförallt; möjligheter för kvinnor och män. I den ingår numera för mig att dagligen lyfta andra kvinnor, för att jag tycker vi behöver det som grupp. Vi granskas fortfarande hårdare på olika sätt, mer än män. Och vi glömmer lätt att sluta se varann som konkurrenter. Där tror i alla fall jag på att som feminist verkligen anstränga sig för att öppet tala om för andra kvinnor hur fantastiska, kompetenta och modiga de är. Samtidigt tycker jag det handlar om att inte försöka vara en ”perfekt feminist”. Ibland kan även jag skratta åt sexistiska skämt. Ibland vill jag absolut bli objektifierad, bara jag själv har kontroll. Det är okej. Så länge jag känner att mina grundvärderingar står stadigt.

Feminism för mig har blivit att frälsa de mest inskränkta i typ Uddevalla. Farsans kompisar 55+. Bosse och Hasse som levt i och med extrema könsroller sedan 1972. Får jag dem att tänka om, om så bara en gnutta så är jag lycklig. Inte att jag snackar feminism och genus med varenda gubbe jag möter, men jag ser det som ett slags kall att öppna nya dörrar för de som kanske är minst benägna att ens lyfta arslet ur sin comfort zone. Att predika för redan upplysta har aldrig varit särskilt spännande.

Jag tycker också att delar av feminismen har fridlyst kvinnan. Minsta lilla antydan om eget ansvar ses som skuldbeläggande, dubbelbestraffande, o-systerligt… Det är så jävla konstigt, på ren svenska. Jag kan bara inte ställa upp på det. Som kvinna vill jag inte placeras likt en glasfigur på en piedestal. Jag är absolut ett offer emellanåt, men mår absolut inte bättre av att ständigt behandlas som ett. Intern kritik måste få finnas. Högt i tak är väl ändå på något sätt en självklarhet i en kamp för en bättre värld?

Många feminister har kallat mig ”svikare” (med diverse olika ordval) senaste året. Jag jag blivit stämplad som liberal (vilket jag på vissa sätt är, och i min värld är det inget dåligt, tvärtom. Så länge grunden fortfarande är socialism). Det har känts som att många satt ”Cissi Wallin – feministen” på en piedestal och sen blivit sjukt besvikna när jag inte dansat efter deras disco. När jag har upplevt mig nyanserad har de snackat om anti-feministisk. Och så har det hållit på. Trots att jag fortfarande står för i stort sett precis samma grejer som dem. Jag tror bara på andra medel för att nå fram och faktiskt skapa en förändring där folk överlag känner att de vinner på jämställdhet.

Alla vinner på jämställdhet.

Däremot vinner väl i stort sett ingen på elitism, raljans och när en kamp för något som just gynnar alla känns som en klubb för inbördes beundran?

Ska jag gråta nu?

Idag fredag den 20:e december 2013 sänder jag mitt sista program i pratradiokanalen Radio1, någonsin. Det har blivit hundratals direktsändningar sedan april 2011. Jag kom från P3 in i en ny värld, en helt ny radiokanal för ängsliga Sverige där åsikter skulle stå i fokus. Där vi programledare skulle bre ut oss i etern. Skapa identifikation genom att ideligen berätta om våra liv. Men också provocera. Få folk att tänka ”vad fan säger hen?!”. Det har hela tiden varit en fin balansgång. Och jag har älskat varenda sekund.

20131220-005941.jpg

HÄR kan du lyssna på i stort sett alla program jag gjort i Radio1, vissa helt fantastiska (om bland annat psykisk ohälsa, kärlek, Nordkorea inifrån, rädsla för döden, bantningshets, sociala medie-beroende…), andra mindre… Fantastiska. Men de är jag. Mitt hjärta och min nakenhet till 100%. Fy fan vad stolt jag är över mig själv. Jag är nog en av de svenska mediemuppar under 30 som sänt absolut flest radioprogram, både i P3 och Radio1. Det är en ovärderlig erfarenhet.

Fast på ett sätt har jag redan gått vidare. Det hände nog någon gång i höstas när jag insåg att Radio1, på grund av massa politiska bromsklossar och ekonomiska miss… Tag. Läs mer om det HÄR , troligtvis skulle dö inom kort.
Jag är därför inte direkt knäckt eller ledsen. Kände mig helt känslokallt sjuk i huvudet i måndags när vi höll begravning för Radio1 på stan. Massa människor grät, inte jag. Jag kände mig såklart rörd, men mina tårar har liksom lagts på annat. För ibland är det verkligen så att man behöver gå vidare. Radio1:s död var nog det bästa som kunde ske i mitt liv just nu. Det krävdes på något vis för att jag skulle våga ta steget ut och flytta utomlands ett tag, något jag drömt om i flera år. Det blev aldrig av när jag var yngre. New York känns mer hemma än någonsin. Jag kan redan känna det trots att vi är i Sverige några veckor till.

Ett kapitel skrivs klart, ett nytt väntar på första ordet från bläcket på pappret. De är alltid lika vemodigt som befriande. Även lite läskigt. Säkerhetslinan är ju av och man springer åt ett helt nytt håll för första gången på länge. Marken känns aldrig likadan under fötterna.

Och mitt i allt det där inser jag att jag och Linus förlovade oss på pricken för fem månader sen. Och jag älskar honom bara mer och mer.

Fan, NU börjar jag ju böla…

Lyssna på Radio1:s sista livesändning (dit du kan ringa in på 0200-111213) idag! Jag kör 13-15 som vanligt, och sen klockan tre drar en specialsändning med alla programledare igång. Lyssnar gör du via den här lelle länken .

Hur gör man när man är ledig??

Imorn jobbar jag min sista dag på Radio1, sen är det tack och hej för den tiden (på 2,5 år!) och så väntar cirka två veckors ledighet innan jag börjat hugga in på nya spännande projekt. Och jo, med den här adhd:n är det fan igen picknick att vara ledig. Trots att jag behöver det kanske mer än någonsin.

Visst kommer jag att skriva här och på min eminenta (ödmjuk) matblogg på Allt om Mat men utöver det är det ledighet. Inga tider att passa. Inga to do-listor som bockas av i mobilens anteckningsblock. Och i mitt fall; totalfail vad gäller rutiner. Och rutiner är adhd-muppens bästa vän!

Det jag har mest svårt för är att varva ner. Kommer vara helt speedad imorn kväll, efter två månader med arslet fullt att jag kommer sitta i bilen upp till Delsbo och studsa i sätet. Allt medan det känns som att precis ALLA andra är lunkigt pårökta och ba: ”mmm chillar och njuter av stunden, carpe stunden!”. Samtidigt i min hjärna;

JAG MÅSTE BÖRJA SORTERA SAKER!

Sen när jag väl förhoppningsvis lyckats varva ner efter säg ett dygn i den hälsingländska skogen så blir jag en zombie. Borsta tänderna blir ett storprojekt. Jag sover och äter och skiter och fastnar i det där som ett spädbarn. Linus får släpa med mig ut på promenader. Jag vill bara ligga inne i ett stort duntäcke och kolla på Animal Planet. Den fasen är också… Spännande.

Hur funkar du?

20131219-203552.jpg

Sex! #5

Nu är sista #Sexpodden för i år ute! Den gästas av ingen mindre än Undret Annika Lantz som gräver ner sig i riktigt intressanta sex och relations-ämnen med RFSU:s experter.

20131219-182059.jpg

Till exempel snackar de om att schemalägga knulleriet. Ja, men som Anna och Alex i Solsidan bestämma att på tisdagar, då blir det åka av! Vad tänker du kring det?

Jag är en väldigt… Spontansexuell person. Vi har ju inga ungar än så då är det ju liite lättare att klämma in såväl snabbisar som långligg lite här och var. Men jag är ändå inte främmande för att någon gång (när vi sitter där med två ungar under fem och känner att man knappt hinner tvätta håret) testa att schemalägga. DOCK får det absolut inte kännas konstlat och prestationsomhuldat á la ”nu måste jag komma tre gånger till tonerna av Barry White på en fårpläd framför brasan”. Såna ligg blir ju som bekant i stort sett alltid en besvikelse. Man blir på något sätt mer kåt i huvudet än i själva kroppen (och själen) och då är det, i alla fall för mig som att en blockering bildas. Hallå, jag är prestationsnörd, har jag planerat något (för mycket) måste det liksom utföras totalt ”perfekt”. Annars känner jag att det blev ett misslyckande.

Nä, heja de prestigebefriade liggen! Tror fler par skulle ha ett bättre sexliv om de börjar se sex som mer än bara något man SKA göra, och att storartad orgasm alltid ska ingå. Sex är väl lika mycket ”bara” närhet, anknytning och dessutom stress-sänkande? Det är att ta hand om sig själv och den man ligger med, fokusera på den basala njutningen (åh nej nu börjar jag dra åt Björn Ranelid-hållet igen!) … Sex är ett av mina största intressen vid sidan av mat, resor och dokumentärer om typ jordens (eventuella) undergång, och ett intresse ska man underhålla och vårda. Och det behöver inte vara någon större katastrof (alls) om man inte utövar ett intresse på säg två veckor. Det kan man liksom ta igen sen.

Är övertygad om att många pars sexliv låser sig på grund av att en eller bägge fastnar så hårt i ”borde” och ”måste”. Normer och kollektiva förväntningar blir snabbt ångest. Lägg till att många tycks övertygade om att ens partner inte tänder på en om man inte är nyduschad, renrakad och helst utsvulten så man inte riskerar att se mätt och ”tjock” ut. Min erfarenhet är att det till 99% är bara man själv som tänker på de där grejerna när man ligger. Den andre har liksom fullt upp med SINA nojjor. Och på att fokusera på att förhoppningsvis ge och få skönt också.

Vad tror du?

Detta inlägg är ett samarbete mellan mig och RFSU. Kommer fler, himla stolt över att få jobba med dem! Glöm inte fortsätta snacka under #sexpodden på Twitter

DUBBELMORALISM-schism

Har du tänkt på att vissa människor är oerhört långsinta? Inte bara som i att de surar över något du kom över och förlät för typ ett år sen, utan att de också tycks ha svårt att inse:

* Har man sagt en grej för säg tre år sedan så KAN man ha tänkt om sedan dess.
* Åsikter och ståndpunkter är så kallat organiska. De är väl ändå till för att kunna ifrågasättas och eventuellt ändras?
* Man ska nog bli orolig om man ser på världen på precis samma sätt nu som man gjorde för tio år sedan. Eller kanske bara fem.

Men i dessa personers värld tycks det bara handla om principer där för mycket prestige gör att en inte kan tänka om ens en millimeter. Det är FÖR jobbigt att erkänna att japp, jag var ute och seglade när jag för några år sen tyckte alla borde käka LCHF, eller när jag sa att många arbetslösa mest är lata och egentligen inte vill jobba. Idag vet jag nämligen bättre. Och det tack vare just livserfarenhet, mognad och därmed insikt. Det måste vara sjukt jobbigt att vara en person som inte begriper detta utan istället vill gorma; ”DUBBELMORAL! Jag minns ju när du skrev xxxx på din blogg 2010!”.

Som att det i deras värld är någon slags science fiction att utvecklas som person (förhoppningsvis till det bättre, mer nyanserad och jo, smartare) för varje år man lever?

Ja. Jag tyckte saker till och med för bara ett år sen som jag idag inte längre tycker. Och det är inte att vara inkonsekvent och en ängslig kappvändare. Det är just att inte vilja stanna av i sin så kallade ”karriär” som människa.

Men vill man vara en cementklump som står med armarna i kors och aldrig ens överväger att omvärdera – varsågod. Hela nätet är fullt av likasinnade. Tryck en t-shirt.

Sluta gnäll, du är inte uthängd

Sara Schmenus har skrivit spot on om det här med uthängning på nätet. Vad ÄR det egentligen? Vart går gränsen?

Jag är då och då med om att någon jag debatterat med på till exempel Twitter, i något kommentarsfält på blogg eller Instagram plötsligt hävdar att jag hängt ut henom. Att ta en skärmdump på något någon redan publicerat publikt anses alltså av vissa att vara att hänga ut.

Eh. Nej. Tänk om alla skulle börja ta ansvar för vad de publicerar på nätet. På riktigt-ansvar alltså, som jag tycker innebär att fullt ut stå för vad man skrivit eller sagt, om man inte ändrar sig och är ärlig med det. Som också innebär att man får ta att ens ord (schysst citerade alltså, inte klippta och klistrade med) sprids. Allt vi publicerar online lämnar digitala fotspår i typ all evighet.

En del tycker dock att det är att hänga ut om någon med många följare återpubliceringat något någon med färre följare skrivit. Men det känns ju ganska… Världsfrånvänt. Varför skulle Mimmi med 23 följare få någon slags frisedel att bete sig som en arrogant rövhatt, bara hon gör det mot någon med flera tusen? Jag gör ingen skillnad på folk och folk. Inte heller i det här läget. För hur och var ska annars gränsen dras? När får någon med många följare lägga ut en skärmdump på något någon annan skrivit? När hen har över 100 följare/läsare? 500? 1000?

Kan vi inte bara enas om att det vi skriver för hela internetzz att beskåda ska vi också betrakta som allmängods att citera och hänvisa till?

Vad ska vi annars ha den här så kallade yttrandefriheten till?

Så; sluta gnäll om att du är uthängd bara för att det visst blev lite jobbigt att få sina åsikter eller påståenden granskade/emotsagda. Så länge folk håller en schysst och saklig ton… Då är det bara att slänga kränktkoftan eller helt enkelt sluta tycka och tänka högt på nätet. Sen måste man ju inte svara på allt, men man får räkna med att inte ha någon slags copyright på sina uttalanden.