För bara några år sedan var jag väldigt radikal vad gäller det feministiska tänket, rentav bara för ett år sen. Inte att jag på allvar hatade män som kollektiv, men jag började närma mig åsikter där ett matriarkat skulle skapas, att utopin var ett helt kvinnostyrt samhälle där männen skulle ”få betala” för vad de ställt till med genom åren.
Feminismen förenar något oerhört. Min upplevelse är att många kvinnor som tidigare känt sig ensamma och udda verkligen hittar hem när de hittar feminism. Och visst drivs många av stark bitterhet. Det gjorde även jag. En personlig övertygelse bottnar ju inte sällan i bitterhet över vad man varit med om hittills. På bara några år har den svenska feministrörelsen med alla sina förgreningar och falanger vuxit stort. Minns du att för bara fem-sex år sen så snackades det inte alls lika mycket om sexism, genus och allt däremellan? Nu lyfts det dagligen på såväl sociala medier som i våra stora medier.
Vilket jag applåderar alla dar i veckan.
Men. Tyvärr kände jag för några månader sen, det var nog någon gång kring januari. februari att något hade börjat skava inom mig. Jag kände att den feminismkofta jag tagit på mig börjat klia, få mig att svettas. Det där; kampen och debatten jag omgav mig med, och var en del av kändes mer och mer… Kontraproduktiv. Jag satt inte på fullt lika mycket bitterhet över vad män utsatt mig och mina närmsta för, som många andra feminister i min ”krets”. Jag kände att det mer och mer blev en klubb för inbördes bitterhet, och jo; okonstruktivt hat där åsiktspositionering och svårast termer styrde.
Elitism är något av det värsta jag vet. Oförmåga till självkritik detsamma. Tyvärr är ingen ideologi befriad från dessa. Inte att inte bitterhet och rent agg kan vara bra katalysatorer i en viktig kamp, men min erfarenhet är att det tyvärr ofta tenderar att stanna vid… Just det. Få människor tycks ha verktygen för att ta de där känslorna och ta dem vidare in i en konkret handling. Det är skrämmande lätt att bara sitta och rapa ur sig konstateranden om hur rövigt patriarkatet är, hur vidrigt kvinnor behandlas där och där, hur ojämställd världen ännu är… Men sen då? Det var verkligen så jag började tänka och känna för knappt ett år sedan – men NU då? Hur GÖR vi något?
Ord är kraft, med bara ord kan vi förändra och framförallt: upplysa andra om hur världen faktiskt ser ut. Men jag tycker det läskigt lätt blir något av en bystander-effekt . Man tänker att nu har jag gjort mitt, nu har jag uppmärksammat mina följare på Facebook eller Twitter om att även Sverige fortfarande är kvinnohatiskt. Nu tar väl någon annan det vidare till något bra. En revolution någon annan får fixa. För där kanske jag är konservativ. Ebba Witt-Brattström (som bokstavligen stod på barrikaderna och förändrade Sverige till ett mer jämställt land innan många av oss var påtänkta) satte precis ord på det där när hon djupintervjuades i SVT:s Min sanning.
Dagens feminism tycks handla mer om ord än faktiskt handling. Mer om att plocka poäng, framstå som mest påläst och övertygande. Mest ”guru”. Mest kompromisslöst aggressiv retorik. Mest separatism och därmed polarisering. Jag vill inte vara en del av det, även om det säkert hjälper vissa på olika sätt.
Jag vill pyssla med en feministisk kamp för jämställdhet, lika rättigheter som skyldigheter och framförallt; möjligheter för kvinnor och män. I den ingår numera för mig att dagligen lyfta andra kvinnor, för att jag tycker vi behöver det som grupp. Vi granskas fortfarande hårdare på olika sätt, mer än män. Och vi glömmer lätt att sluta se varann som konkurrenter. Där tror i alla fall jag på att som feminist verkligen anstränga sig för att öppet tala om för andra kvinnor hur fantastiska, kompetenta och modiga de är. Samtidigt tycker jag det handlar om att inte försöka vara en ”perfekt feminist”. Ibland kan även jag skratta åt sexistiska skämt. Ibland vill jag absolut bli objektifierad, bara jag själv har kontroll. Det är okej. Så länge jag känner att mina grundvärderingar står stadigt.
Feminism för mig har blivit att frälsa de mest inskränkta i typ Uddevalla. Farsans kompisar 55+. Bosse och Hasse som levt i och med extrema könsroller sedan 1972. Får jag dem att tänka om, om så bara en gnutta så är jag lycklig. Inte att jag snackar feminism och genus med varenda gubbe jag möter, men jag ser det som ett slags kall att öppna nya dörrar för de som kanske är minst benägna att ens lyfta arslet ur sin comfort zone. Att predika för redan upplysta har aldrig varit särskilt spännande.
Jag tycker också att delar av feminismen har fridlyst kvinnan. Minsta lilla antydan om eget ansvar ses som skuldbeläggande, dubbelbestraffande, o-systerligt… Det är så jävla konstigt, på ren svenska. Jag kan bara inte ställa upp på det. Som kvinna vill jag inte placeras likt en glasfigur på en piedestal. Jag är absolut ett offer emellanåt, men mår absolut inte bättre av att ständigt behandlas som ett. Intern kritik måste få finnas. Högt i tak är väl ändå på något sätt en självklarhet i en kamp för en bättre värld?
Många feminister har kallat mig ”svikare” (med diverse olika ordval) senaste året. Jag jag blivit stämplad som liberal (vilket jag på vissa sätt är, och i min värld är det inget dåligt, tvärtom. Så länge grunden fortfarande är socialism). Det har känts som att många satt ”Cissi Wallin – feministen” på en piedestal och sen blivit sjukt besvikna när jag inte dansat efter deras disco. När jag har upplevt mig nyanserad har de snackat om anti-feministisk. Och så har det hållit på. Trots att jag fortfarande står för i stort sett precis samma grejer som dem. Jag tror bara på andra medel för att nå fram och faktiskt skapa en förändring där folk överlag känner att de vinner på jämställdhet.
Alla vinner på jämställdhet.
Däremot vinner väl i stort sett ingen på elitism, raljans och när en kamp för något som just gynnar alla känns som en klubb för inbördes beundran?
cissiwallins 