Du är väl ändå lite sinnesslö?

En vän har Aspergers. När han fick sin diagnos i tonåren fick han höra att du, det här med att ha ett jobb kommer att bli svårt. Du blir antagligen bidragstagare. Och relationer ska du inte räkna med att lyckas med, men du vet flickvän (tog för givet att han är hetero) och barn och sånt kan bli svårt. Du kommer nog mestadels vara sjukskriven. Och ensam. För du gillar väl att vara själv mest va?

När jag fick min adhd/ocd-diagnos i vuxen ålder (fem år sedan) sa de till mig att du, du kommer nog ha svårt med det här med jobb, relationer… STOPP!, gormade jag. Vad är det här för jävla osmart taktik? Vill ni bryta ner unga människors självkänsla ännu mer? Vill ni att man ska skaffa klippkort här på öppenpsyk eller? Ägs ni av ett ryskt riskkapitalbolag trots att ni har en landstingssymbol?

Detta hade alltså sagts av läkare, högt rankade specialister och psykologer som ska kunna det här med neuropsykiatriska diagnoser (adhd, add, aspergers med mera) utan och innan. De kunde inte riktigt svara mig. Mumlade något om att du kan läsa resten i den här… Och sträckte över en bunt ihophäftade papper.

Papper om mig. Tio sidor dom.

Anna Cecilia Wallin född 850312… Är inkapabel till, har svårt med, har de här funktionsnedsättningarna, mår dåligt av, kan få problem med…

Inte en stavelse om de faktiska styrkor jag uppgett mig uppleva på grund av att jag ”är som jag är”. Mer som ett föråldrat dokument om en jagsvag ”sinnesslöing” samhället på något sätt gett upp om.

Hem och medicinera med dig. Ta en promenad om dagen, lev med dina defekter. Ring oss om du vill ha lugnande.

Både jag och min Asperger-vän har idag såväl bra karriärer som fungerande relationer. Vi betalar skatt, sopsorterar, röstar i riksdagsval och skrattar åt roliga youtube-klipp. Vi är som folk är mest, men ändå inte. Eller, vem är det? Alla är vi väl som vi är till en gräns där samhället tycker att vi inte funkar.

Ändå blir vi stämplade av psykvården som några slags hopplösa fall. B-laget. Vemsomhelst kan tappa tron på alla sina förmågor av att få en till exempel adhd eller asperger-diagnos på det sättet jag och min vän fick. Det är en dom. Ungefär som att få reda på att man har HIV. Sjuk och svag. Ensam och utstött. Trots att många med HIV lever fullt fungerande liv de med.

Jag fattar att psykvården inte kan sitta och spekulera i sånt som inte har någon evidens om och kring sig. De måste följa vissa regler och så vidare. Men att inte nämna ett enda positivt och uppmuntrande ord á la ”många med den här diagnosen upplever att de har lätt för… Är väldigt bra på att… Kan känna att deras styrkor är… ”. Varför räds de de meningarna? Vem skulle de lura?

Man blir ju bara sugen på att göra världens största Excel-fil med mängder av diagnos-muppar som TROTS (suck) detta lyckats med livet i form av egen inkomst, egen familj, egna barn, egen glöd… Och printa ut i 1×2 meter och sätta upp över öppenpsykmottagningarnas husfasader.

NI HADE FEL ERA NEGATIVA ARNE:S. Eat this shit, moddafukkers!