Den snåriga djungeln

Psykisk ohälsa är som bekant ett av mina hjärte/favoritämnen. Men det är lika mycket en snårig djungel, även när det kommer till att prata öppet och ganska okonstlat om saken.

Det är lite som att öppna det hemliga valvet dit bara ett slutet sällskap tidigare haft nyckel och lysa in med ledlampa. När en värld blir stängd, så tabubelagd och stigmatiserad att den i många fall väljer att sluta sig så uppstår mycket känslor, alltså MYCKET när valvet öppnas.

Jag vill inte bli hyllad och prisad för att vara en allmän talesperson för alla med någon slags psykisk ohälsa. Jag vill bara att vi pratar mer om den. Om våra liv, känslor, upplever och samverkan med andra. Normalstörda som mer störda en genomsnittet. För det gör vi inte tillräckligt idag om du frågar mig, inte på ett avväpnande och just okonstlat sätt utan att för den delen förminska problem.

Dock uppstår lätt en slags tävlan och ängslan när någon eller några börjar prata öppet om sånt som mest dolts i dunkel innan. Oavsett ämne. Men i det här fallet; jag har på allvar blivit anklagad för att inte ha psykisk ohälsa ”på riktigt” under de senaste dagarna.

På riktigt?!

Inom dåligt mående ryms av kanske naturliga skäl oftast en ofantlig mängd egoism. Som lätt blir just självömkan och buhu ingen förstår mig-martyrskap. Kolla bara på en missbrukare. Alla som sett missbruk på nära håll vet hur stark självförnekelsen och egoismen är. Sakkunniga läkare bekräftar detta, det är en naturlig del av sjukdomstillståndet. En vad hjärnan tror är försvars och överlevnadsmekanism.

Jag är väl en provocerande psykperson med tanke på att jag på sätt och vis nu befinner mig på ”andra sidan”. Mer frisk än sjuk, hyfsat fungerande. Men det betyder inte att jag någonsin glömmer hur riktig jävla råångest känns, eller hur panikångest eller känslan av att man håller på att bli galen liksom smakar i munnen. Sånt glömmer man nog aldrig hur mycket perspektiv man än får.

Det blir väl såhär när man ställer dörren till mångas valv på vid gavel. Eller kanske mest i sitt eget. Många känner sig personligt träffade fast man inte på något sätt syftat till dem. Många känner ett behov av att gå i försvar. Jämföra sig och själva spä på känslan av att de är misslyckade och dömda till ett liv i någon slags misär.

När sanningen är att i stort sett ingen i vårt land är dömd till ett liv i någon slags misär. Vill man må bättre så går det. På sikt. Med som sagt; små små steg. Och man måste våga be om hjälp och visa sig ”svag” nog att inte klara vissa saker själv. Tyvärr finns det inga genvägar.

Jag har aldrig sagt att någon med psykisk ohälsa är lat. Det jag däremot har sagt är att vissa individer alltför lätt gör sig bekväma i sin livssituation istället för att ens börja fundera över att ta ett steg åt ett bättre liv… Och det i sig kan jag tycka är lathet. Inte fysisk lathet, utan lathet som i låta bli att ens försöka. För precis som missbruk så går psykisk ohälsa ut över andra än bara en själv.

Det är hur man än vänder och vrider på det ett faktum. Och i alla fall i min värld finns det två scenarion: antingen lägger du dig ner och ger upp, eller så åtminstone försöker du att tända en gnista inom dig själv, om så bara för en sekund. En gnista som visar dig vägen mot en bättre tillvaro. Som du är värd.

Det finns bra hjälp att få. Det finns så otroligt mycket kraft i oss alla. Bara man bestämmer sig för att försöka klättra, om så ett pinnhål i taget mot något ljusare. Jag tror bara inte att man kommer dit genom återkommande ömkan och stängt valv. Men det är såklart mina högst personliga värderingar utifrån allt jag upplevt sedan över tio år tillbaka.

2 tankar om “Den snåriga djungeln

  1. Tycker det du gör är bra angående ämnet i inlägget ditt.
    Och skriver det på ett bra säät!

    Dock en sak jag kan se att lägga sig ner eller fortsätta
    kämpa. (Mitt fel jag märker ord mycket och är själv fri-
    språkig…) Men varför alltid kämpa så gjävla hårt?
    Det är ändå samhällets fel. VIssa saker är ju kört innan
    det ens börjat. Vet av egen erfarenhet. Att försöka få
    pengar så att livet är möjligt att leva när det i politiskt
    majoritet är bestämt att utförsäkra till exempel…

    Sedan vet jag ju inte hur sjuka sas har det hur de
    ser det med pengar på för sätt… Kanske en fångenskap
    i att ägas av pengarna också. Men att inte ha några
    att leva på och göra något av glädje skapar i alla
    fall mycket fler depressioner och även självmord
    för att det är för mkt som krävs av en enskild utsatt
    eller i andra ord ett offer för att vissa ska ha det
    bättre och löna sig att arbeta ännu mer.

    Och problemet är ju inte den med psykisk ohälsas
    fel! Ingen bestämmer sig för att nu ska jag bli sjuk!
    Nu ska jag belasta samhället! Det kan ju ske vem som
    helst när som helst och man bör ju få ha ett drägligt
    liv om och när det sker. Jobba för varandra istället
    för emot varandra tror jag skulle göra samhället mkt
    bättre och alla tidsgränser kan vid borttagandet
    av dem göra att samhället blir friskare fortare para-
    doxalt!

    Angående lathet alla arbetslösa är numera satt med
    stämpeln lat. Och det stämmer ju verkligen inte heller.
    Men efter några år hamnar man i ett tillstånd av: varför?
    Varför ska jag kämpa på för ingenting? Till vilkens
    nytta om inte min egen och mina egna behov aldrig
    blir tillfredställda utan bara andras och ”de” som har
    jobb har det ju bra, inte bara bra men ekonomiskt
    väldigt mycket bättre och hållbart och politiskt är
    bara pengar det som räknas kärlek och empati å-
    sidosätts. Är det psykisk ohälsa att känna att hela
    samhället behöver kärlek och möjligtvis en. Men det
    det behöver mest är det det bromsar genom sin
    egoism allra mest ändå…

    Ber om ursäkt för mitt långa kommentar och lite
    svamliga svar! Men som i inledningen av kommentaren
    Väldigt intressant blogg du har och ändå om ändå
    olika åsikter på en del saker ämnen som är viktiga!

  2. För mig är det, och har alltid varit, svåraste att erkänna att jag behöver hjälp och att jag är i behov av andras konstanta stöd. Sedan är det också rädslan för att folk ska sluta ge mig den hjälp jag behöver och det i sig är en jävla sits det också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s