Jag är ett vrak

Dan före dan före julledigheten. Kroppen är helt knas, det har verkligen varit en händelserik och även tung höst. Jag känner mig mentalt manglad. Inte utbränd-grejen utan bara jävligt… Färdig. Kommer på mig själv med att bli löjligt irriterad på folk i min närhet som typ råkar skratta lite ”för högt” eller bara går långsamt i en trappa. Längtan efter tystnad och natur skriker inuti.

Hur känner du dig just nu?

/vraket

12 skäl till varför nya tidningen ”Shape up” ger dig ångest

Tidningsförlaget Frida släpper strax en ny hälsotidning. Den heter Shape up och första omslaget ser ut såhär:

20131218-094826.jpg

Jag läser rubrikerna om och om igen. Försöker tänka att man inte så att säga ska döma boken efter omslaget… Men det gör bara ont i mig. Allt det jag kämpar för pissar de som gör tidningen Shape up på. Jag vet att det är hårda ord, men läs rubrikerna en gång till. Läs sedan detta:

* Var 3:e ung kvinna mår dåligt psykiskt på något sätt.

* En färsk studie visar att både kvinnor och män betraktar kvinnor som ”bitar”, medan mäns kroppar i mycket större utsträckning betraktas som en helhet.

* 11% av alla gravida tros ha en ätstörning..

* Nästan 50% av alla kvinnor sägs lida av ett eller flera stressymptom.

* Anorexi tros vara 10 gånger vanligare hos kvinnor än män. Ungefär var 10:e kvinna tros lida av någon ätstörning, men mörkertalet är troligtvis stort.

* 9 av 10 kvinnor mår säger sig må dåligt av reklam och att idealen som förmedlas där får dem att vilja ändra något med sin kropp.

* Var 5:e sjuårig flicka vill gå ner i vikt för att ”bli mer nöjd med mig själv”.

* 90% av alla kvinnor i en stor undersökning sa att deras egna kroppar får dem att känna sig nere. Samma undersökning visade att nästan 3 av 4 tänker på sin kropp och figur varje dag, 86% har bantat någon gång och 10% bantar ständigt.

* Var 8:onde tjej mellan 14-18 bantar med metoder som att äta bantningspiller eller stoppa fingrarna i halsen.

* Nästan all sexitisk och objektifierande reklam som pumpas ut är direkt riktad mot kvinnor.

* Olika studier har visat att kvinnor som fokuserar mycket på sina kroppsliga ”defekter” har såväl sämre lön som sex.

* Allt fler kvinnor söker hjälp för ortorexi (tränings och hälso-mani) och experter tror all medial hälsohets är orsaken.

Så…

Exakt hur vill magasinet Shape up göra någonting kring synen på kvinnors kroppar och ideal bättre genom rubriker som ”Platt mage”, ”Stark, smal och snygg (på fyra veckor)” och ”Maten som bränner fett” … ? På vilket sätt känns en ”hälsotidning” snart 2014 som signalerar att den i stort sett enbart handlar om en sak – vikten av att gå ner i vikt för att vara lycklig, något annat än rent farlig för främst yngre kvinnor? På vilket sätt är ännu mer smalhets något annat än en ännu större bromskloss för jämställdheten? Behöver vi mer? Behöver siffrorna jag just radade upp bli ännu högre? Ska tidningen Shape up rentav börja donera en slant per nummer till den redan högbelastade ätstörningsvården?

Jag tycker de jag träffat på Frida Förlag har varit väldigt trevliga och till synes sympatiska. Många av dem kallar sig även för feminister. Därför är den här tidningen och dess första nummers fokus ett enda stort och jo; smärtsamt frågetecken.

Är kåtheten efter att sälja maxat med lösnummer på folks ångest och jakt efter den perfekta kroppen (till typ vilket pris) så stor att man skiter i konsekvenserna? Varför har man inte annars enbart rubriker som ”Så hittar du din kroppsliga självkänsla”, ”Träningen som gör dig piggast” och ”Godaste hälsomaten! (vi har recepten) … ? Varför sänker man sig ens till nivån där rent aktivt värvande av fler ätstörda är helt uppenbar? Hur kan man ens försöka blunda för ren och hjärtskärande fakta?

Jag har tidigare försökt resonera med Frida Förlag angående hur de spär på sjuka kroppsideal (bland annat till barn som läser tidningen Frida) men de svar jag fått har mest gått ut på att ”Cissi Wallin ska då alltid hitta något att gnälla på” så jag frågar efter dina tankar istället.

Hur tänker du kring det här?

Källor:

http://www.atstorning.se/har-jag-en-atstorning-2/fragor-svar-2/atstorningar-i-siffror/

http://www.tjejjouren.se/tjejguiden/feminism/siffror-och-statistik-7163

http://www.aftonbladet.se/wendela/article32057.ab

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article17899906.ab

http://www.popularhistoria.se/artiklar/kvinnokroppens-ideal-%E2%80%93-smart-eller-mullig/

http://www.aftonbladet.se/wendela/article13465548.ab

http://sverigeskvinnolobby.se/blog/kvinnors-kroppar-som-en-handelsvara

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5610567

Vad driver en näthatare?

Det har surrats otroligt mycket om näthat på senare år. Vilket är BRA. Men enligt mig pratar vi för lite OM de här så kallade näthatarna? Vad som egentligen får en människa till att sätta sig ner och skriva en kommentar som till exempel den här:

20131217-214500.jpg

(la lite filter på för att ”förmysiga” det lite) …

Jo, det känns faktiskt att läsa det här. Och det är något man helst inte ska erkänna i den här samtiden – att man PÅVERKAS. Att man inte är någon jävla sten. Att även ett anonymt typ eh trolls åsikter på nätet kan kännas någonstans i kroppen. Och när man säger det kommer alltid ”men varför bryyr du dig?” …

Men om man bortser från mänsklig känslighet så pratar vi alltför lite om de här faktiska personerna. Vad vill egentligen Lilly med sin kommentar? Vad driver henne? Jag vill inte avfärda såna här personer till bara ”bittra idioter”. För handen på hjärtat; en känner/vet väl ganska många som är såväl bittra som lite lätt dumma i huvudet som ändå inte skulle sätta sig ner och spy ut sån här skit?

Jag svarade henne och en annan hater såhär:

20131217-215536.jpg

(la lite kallt och ”hårt” filter för att framstå som eh ”seriös”).

Dina tankar? Vad ÄR det här för personer som beter sig såhär och förpestar halva nätet med sin kavalkad av verbala bitterspyor? Vad kan man göra för att ”rädda dem”?

Lever!

Sorry för kasst med bloggande. Har bara arslet fullt med GÖROMÅL innan den här veckan äntligen är schlut och en kan lägga sig i en hög och dricka varm choklad med sugrör.

Men lite highlights från veckan hittills:

20131217-151517.jpg

Igår var jag och svägerske-Linnea på ”Svenska hjältar”-galan och hade oväntat skitkul. Grymt käk, skoj folk och en magiskt klänning (som dock var något svår att sitta i efter en trerätters) från V Collection.

20131217-151815.jpg

Och innan, igår hade vi begravning för Radio1 inne i stan. Det kom flera hundra lyssnare och andra ledsna fans och mitt i alla fina känslor fick jag någon slags torgskräcks-panikångest och fick fly in i en gränd ett tag. Och imorse mötte jag upp Oskar och Elisabeth (en ny vän via sociala medier!) och delade ut runt 50 mackor och julmust till behövande runtom på Söder:

20131217-153258.jpg

Det intressanta med att göra en så kallad god gärning så offentligt är alla andra som ser, och av deras ansiktsuttryck och kroppsspråk att döma på något sätt känner sig… Provocerade. Och samtidigt lite skamfyllda. Inte en själ kom fram och sa att de tycker det är en bra sak att göra, att de kanske rentav blir inspirerade till att hjälpa själva. De vände däremot (bokstavligen) andra kinden till. Det är ju så man skäms över att vara av samma ”art”…

Till exempel så satt en man vid Medis tunnelbaneuppgång. Han hade varken jacka eller skor utan bara en filt att värma sig med i kylan. Han frågade huttrande, efter att ha tagit emot macka och must om vi möjligtvis hade en varm tröja eller liknande, vilket vi tyvärr inte hade. Men då tänkte jag; varför gör inte betydligt fler någon slags insats? Ser man inte att han sitter där och uppenbart fryser? Hur svårt är det att ta med ett varmt plagg eller ett par skor man inte längre använder och ge honom redan imorn, på väg till jobbet?

Har vi blivit SÅ kollektivt känslokalla?

Vad är mänsklighetens intelligens mot en snygg klänning?

Alla borde läsa den här texten av Karin Bojs

Samtidigt som svenska barn och ungas skolresultat sjunker som en sten så blir selfies:arna alltfler. Inte att posiga bilder på sig själv skulle eh göra en dummare. Men om världens fokus alltmer hamnar på Snälla. Tyck. Jag. Är. Snygg. Nu! (så jag överlever ytterligare en dag i det här skitsamhället) så föds väl alltfärre idéer som kan stoppa såväl cancer som skicka folk till mars? Inflationen i ren dumhet tycks vara ostoppbar, och som Karin Bojs säger ”Varför ska svenska 15-åringar bry sig om naturvetenskap, när mäktiga vuxna markerar att klänningar och pengar är viktigare?”.

Hur ytlig jag än må vara (hallå, älskar kläder, skor, väskor, smink, hårfix, inredning…) så har brainy alltid varit den egenskap jag hållit högst. Att vara allmänbildad är sexigt. Att ha koll på saker utanför just sin lilla bubbla är inspirerande. Att bygga sig ett förråd av referenser och analyser kring fakta i huvudet är i min värld en överlevnadspryl. Oavsett om man siktar på Nobelpris eller inte.

Med risk för att låta som en riktig gammelkärring; varför kommer så många ”undan” med sin kunskapsbrist? (Läs; host harkel dumhet) Har många människor inget behov av intellektuellt utbyte med andra överhuvudtaget eller? Räcker det med att vara snygg och lite ball för att ses som intressant? För övrigt är (tyvärr) alla de enligt normen mest snygga jag träffat även de som haft absolut minst att säga. De har stått där och tindrat men ur deras mun har kommit ingenting annat än totalt intetsägande skit.

När ska kunskap bli sexigt på riktigt? Och när ska folk överlag bli bättre på att kombinera posiga selfies med nörderi kring kunskap och vetgirighet?

*Tar mig för baskern*.

20131216-104016.jpg

Men sluta prata så mycket om dig själv!

Nu måste vi prata om en grej. Nämligen detta:

20131215-213405.jpg

Först och främst: finns det konkreta exempel på när en medialt synlig man får den här sortens kritik? Kravet på att inte ta så mycket plats, inte vara så ”ego” och ”självcentrerad”? Just det, glömde. När en man är det så ses det nästan alltid som en styrka. Pondus och målmedvetenhet. När jag däremot pratar om mig själv, rentav hyllar mig själv i till exempel radio är det enbart av ondo.

Nej, jag tycker inte synd om mig själv. Jag blir matt. Matt eftersom jag vet att det går utmärkt att oavsett kön vara såväl självkär som ödmjuk. Att jag får betalt för att stå i radio tio timmar i veckan för att just väcka folks debattlust, få dem att vilja ringa in och berätta sina historier genom att börja med att berätta mina… Det är mitt jobb. Det säger egentligen ingenting om hur jag är som människa i stort. Så man bör nog vara försiktig med att döma ut en hel person utefter en yrkesroll. Ungefär som att en ”hårdkokt snut” inte skulle kunna vara blödig och mjuk? Det är så infantilt tänk, ändå.

Enda sedan jag började på Radio1 för 2,5 år sedan har jag fått höra detta; att jag ska sluta ”ta så mycket plats i radio”. Allt medan mina chefer vecka efter vecka bett mig ta ännu mer plats, vara ännu mer en ”host”. Våra amerikanska radiocoacher som också jobbar med de största i till exempel USA har sagt ”titta på typ Howard Stern. Det är inget tvivel om att det är hans show”. Vi på Radio1 gjorde något helt nytt i Sverige. Vi käftsmällade Jantelagen ordentligt. Och visst har det ett högt pris. Eller ja; uppenbarligen.

Jag har faktiskt mätt. Överlag pratar både Aschberg och Fylking mer per timma än mig, i sina program. De avbryter sina inringare mer, kortar ner samtalen mer och bryter samtal mitt i betydligt oftare när de inte tycker en lyssnare tillför något. Ändå har de såvitt jag vet inte en enda gång på 2,5 år fått höra det jag (och Kim Kärnfalk, Eva Rusz och de andra kvinnorna) får höra varje vecka via mejl och kommentarer.

Vi tar för mycket plats. Vi är radiopratare som pratar för mycket. Vi är för dåliga på att släppa våra egon i våra program som bär våra namn.

Är det så märkligt att jag mest blir matt istället för villig att sätta mig ner och självrannsaka? När jag för övrigt vet att jag är relativt bra på att såväl lyssna som att ta plats. Och den konstruktiva kritik jag växer som radioprofil av vet jag kommer från de jag jobbar åt, med åratal i branschen bakom sig. Som vet att framgångsrik radio kommer av starka profiler med starka personligheter som såväl engagerar som kittlar nerver.

Hur mojnar du i stormen?

Det är ju en klassisker. Såhär sista veckan innan mångas julledighet går stressnivån upp i taket, och man blir sjuk. Feber, snuva och en känsla av en total utmattning. Och så ska man vara ”representabel” under julen. Fräsch och frisk, pigg och gla’!

Jävla idioti när man ändå tänker på det. När en väl lastat av sig ett stress-ok så läggs ett nytt på axlarna. Woop woop. Att ta beslutet att helt skippa klapparna i år är nog det bästa på länge. Nu på tisdag ska jag och andra som känner för det gå runt på Söder i Stockholm och dela ut mackor och varm dryck till hemlösa istället. Hela min klappbudget läggs på det istället (inte alls samma stress och press, bara en fridfull känsla av att göra något gott), och vill du hänka på så ses vi utanför Seveneleven på Medis klockan 10 och kl 18 (det som passar bäst).

I vilket fall. Vi skapar nog vår egen jul/ledighets-prestationsångest va? Förra året var jag dyngsjuk från och med att jag lämnade jobbet för ledighet några dagar före julafton fram till dagen innan nyår. Det var självförvållat, och aldrig mer. Kunde knappt andas på julafton och satt och slemhostade vid julbordet. Det kändes så patetiskt.

Hur gör du för att minska den där pressen? Hur lyckas, eller VILL du mojna i stormen?

Emma Knyckare bereder väg!

Så länge jag har varit programledare i radio och tv så har könsrollen kring hur en kvinnlig programledare BÖR vara knuffat mig i ryggen med en fyllesvettig handflata. Ditt uppdrag är underförstått att vara ordningsfröken. Hålla lite extra koll på de mer utflippade och impulsiva manliga kollegorna. Inte ta över för mycket. Gärna prata lite långsammare. Gärna vara fin att titta på. Sitta där och tindra helt airbrush:ad och nytandblekt medan din lite lönfete manskollega garvar så gårdagens prilla råkar trilla ner i knäet.

Nämen håhå så tokigt!

Därför blir jag extra glad när fler kvinnor ges och TAR chansen att visa en betydligt mer… Mänsklig och komplex bild av sig själva som just programledare. Emma Knyckare
är en sån person. I frekkin love her. Hon är allt jag älskar i en begåvad radio/tv-profil.

20131215-174430.jpg

Hon är skarp, rolig, snabb, okonstlad, vacker, mindre vacker, råärlig och inkluderande på samma gång. Hon är precis vad framförallt våra fem största tv-kanaler borde satsa betydligt mer på.

Ge Knyckare och mig ett Filip & Fredrik:st program så blir det betydligt roligare att kolla på tv. Tack på förhand.

Gullos!

TACK för alla brutalärliga och självutlämnande kommentarer till förra inlägget om barn och nojjor inför föräldraskapet! Ska svara på allt så fort jag är klar med att ”göra Uddevalla”.

Nej, jag är inte på smällen (även om jag ser ut så titt som tätt på grund av enorm gasbildningsförmåga). Däremot är jag väldigt intresserad av att snacka och analysera kring att ta nya steg i livet. Skaffa barn är ett. Kanske rentav det största?

20131215-171524.jpg

Lekte med brorsans knoddar några timmar nyss. Oh the glamour i att gräva ut öronvaxinsmetad potatis ur öron, stoppa in fingrar i en slemmig mun för att hinna få fått i legobitar och känna hur det blir varmt av nybakt bajs i blöjan mot ens lår.

Men älskar dem ju så jag blir tokig.

Mer om det här med barn

När en närmar sig 30 börjar ju ens omgivning ploppa ut ungar till höger och vänster. Som att det vore det mest naturliga i världen. ”Vänta bara så får du se hur fantastiskt det är”, skrålar de och gräver fram ännu en majskrok ur fickan.

Samtidigt läser jag Blondinbellas blogg och blir inte riktigt klok på hur fantastiskt överjävla underbart det verkar vara att nyss ha blivit morsa för första gången. Inte ett negativt ord nämns. Kan man verkligen uppleva det så rosenskimrande? Minns när jag och Camilla Läckberg satt på en middag med några andra och jag frågade henne om hur det FAKTISKT är att bli och vara morsa, den så kallade ”ocensurerade sanningen”? Hon som varit öppen med såväl förlossningsdepression som att känna sig otillräcklig. Och det var så skönt att för en jävla gångs skull få höra en ehm mer realistisk skildring av livet som morsa. Även om det såklart är individuellt. Blondinbella kanske HAR en helt typ ångestfri upplevelse och i så fall; good for her!

Jag är inte så nojig över att ”ångra mig” när jag väl gått x antal veckor in i graviditeten, är mest skraj för att känna att jag inte… Orkar, sen. Att det var ett uppdrag större än vad jag med min kaosiga hjärna ändå mäktar med. Känslan av att inte klara av föräldraskapet, inte kunna identifiera sig med typ någon annan i mamma-gruppen, inte förstå vad de på BVC egentligen MENAR… Mest känna att man vill lägga sig i ett hörn och sova i tusen år såpass mycket att man blir en… Dålig morsa??

Är du med mig? Eller är jag helt ensam om de här nojjorna?

/neurotisk 85