Nu måste jag ta upp det här här för att se om du har samma upplevelse, eller om jag mest är ute och seglar på det djupa generaliserings-vattnet.
Min upplevelse efter drygt 20 år av att ha levat med tydliga minnen av upplevelser är följande (tänker inte linda in det här nu):
Kvinnor är överlag mer utstuderat och återkommande rent elaka, missunnsamma och avundsjuka på och mot varann än män. Nu har jag ju aldrig varit man, men när jag har betraktat hur snubbar gör och är i sina grupperingar så har jag (hur objektiv och även kritisk jag än försökt vara) inte sett samma mönster som jag sett och upplevt i konstellationer med bara brudar. Jag har aldrig någonsin varit med om att män genast börjar snacka skit om en i gruppen när han lämnat rummet. Det har jag däremot varit med om otaliga gånger med kvinnor. Och jo, skämsigt nog har jag deltagit i det där skitbeteendet några gånger. För man dras ju med. Gruppmentaliteten är så stark. Det är inget försvar, det är väl bara en förenklad förklaring kring hur det mänskliga psyket håller på.
Kvinnor som säger sig vara så kallat ”systerliga” men sen är de som backstabbar mest. Kvinnor som aldrig lyfter andra kvinnors kompetens utan istället mest agerar missunnsamt. Kanske av rädsla för att bli glömda eller omkörda? Kvinnor som tar för givet att andra kvinnor vill ta deras män. Kvinnor som sätter i system att ta andras män. Kvinnor som bara öser negativ energi kring allt från karriär till kropp över varann. Kvinnor som håller så hårt i så kallade kvinnonormer att andra kvinnor som vill gå en annan väg måste straffas på något sätt. Kanske frysas ut ur gruppen.
Missförstå mig rätt, det finns mängder av helt fantastiska kvinnor som aldrig skulle agera sig såhär. Men jag har ändå såpass många erfarenheter av dessa beteenden att jag inte kan låta bli att fundera på om kvinnor trots allt ändå (generellt) är mer elaka mot varann än män? Och att det i så fall är ett stort samhällsproblem och feministiskt misslyckande?
Beror det i så fall enbart på könsroller (att vi drillats till att se varandra som konkurrenter under hela uppväxten, från massa olika håll) eller KAN det finnas något i vår genetik som spär på det här? Inte att jag vill tro det, hell noo men när jag ser det här gång på gång på gång så börjar ju spekulationerna dansa iväg…
Jag tillhör de som tycker såna här skitbeteenden främst ligger hos gruppen som utövar dem att bryta. Vem ska annars göra det åt oss? Vi kanske måste börja föra protokoll över hur många kvinnor vi lyfter dagligen? Över hur många gånger i veckan vi tar för givet att någon är en bitch innan vi pratat med henne? Över hur ofta vi faktiskt kommer på oss själva med att se en annan kvinna som ett potentiellt ”hot”… ? Så vi sakta men säkert kan börja se våra mönster i vitögat för att hitta svaren och så småningom verktygen till att tänka om.
Det handlar inte om att alla kvinnor måste älska och stötta varann pga har en fitta mellan benen, det handlar bara om att sluta vara så elaka mot varann. Om allt från att sluta ta saklig kritik som ett givet personangrepp, en krigsförklaring (har under alla år i arbetslivet upplevt att män generellt tar saklig och konstruktiv kritik mycket bättre, mycket mindre som ”åh nej, hon vill trycka ner mig!” och blir mindre emotionellt igång-skruvade av att man råkar ha olika åsikter i en sakfråga), till att mobba varann på högstadienivå i kommentarsfält och forum men bortförklara det med ”jag säger ju bara vad jag tycker!”.
Min upplevelse är (tyvärr) att män överlag är betydligt schystare, mer respektfulla och ”broderliga” mot varan i fler sammanhang. De tycks inte lika ofta sjunka till en såpass låg och personfixerad nivå i diskussioner, klöser inte varann i ögonen på samma sätt när det kommer till att ragga ihop på krogen och så vidare…
Vad tänker du kring det här? Hur mycket är könsroller, viss genetik eller mest en fråga om brist på självinsikt och eget ansvar? Eller tycker du jag är helt fel ute överhuvudtaget med de här tankarna?
cissiwallins 
Några delar könsroller men många fler delar genetik.
Varför tror du det mest betor på genetik?
Det är en konkurrenssituation bland heterosexuella kvinnor. Hur ofta sker det som du beskrev bland homosexuella kvinnor, tror du?
Det var inte min fråga;) undrade hur du kan vara så säker på att genetik ligger bakom/mest?
Jag är inte alls säker utan det är bara vad jag tror. Jag tror även att det kan ha att göra med den tid och energi som kvinnor lägger ner i barnalstrandet jämfört med män. Eftersom tiden och energin är avsevärt mycket dyrare för kvinnor har konkurrens uppstått bland kvinnor.
Verkligheten avslöjas ganska lätt men det är många som inte vill se den. Jag tycker du kom nära. Konkurrensen är tvärtemot vad du säger, större och öppnare mellan män, men så är även överseendet med brister till följd av konkurrensen.
Jag citerar bara min sambo förstås, själv vet jag ingenting.
Jag tänker att det inte alls har med genetik att göra. Skulle kvinnor födas med en snacka-skit-gen? Nä, det tror jag inte. Däremot tror jag absolut att det är sociala konstruktioner. Man lär sig som tjej att andra tjejer ska inte tro att dom är nåt, snygga, bra osv. Utan tryckas ner är vad dom ska. Och det är väl där man får börja på nåt vis.
T.ex är jag uppvuxen med en mamma som snackade skit om vänner och dylikt och såklart snappade även jag upp det och har gjort samma sak. Dock har jag blivit medveten om det nu och därmed försöker jag undvika det även om det händer emellanåt.
håller verkligen inte med! Du ska bara veta hur mycket skit det snackas hos killar också, bara det att de är mer diskreta. Sen är väl inte män lika långsinta men de snackar definitivt lika mycket skit som oss kvinnor kan jag säga av egna upplevelser. Jag har haft/ har så många manliga bekanta som rent utsagt spytt galla om sina manliga vänner. Så vi är nog rätt lika på den fronten.
Jag tror att du kan ha rätt. Jag tror att killar som inte gillar andra killar inte döljer det, utan att man undviker varandra (ibland går det inte och då kan det gå illa). Självklart snackar man skit om dem, men jag tror att en viss skillnad kan vara att man inte fakar att man gillar varandra, eller för den delen att man skulle vara vänner. Tittar jag på min flickvän och hennes vänner däremot har jag svårt att förstå hur de kan ta så mycket skit av varandra och fortfarande påstå sig vara vänner, jag skulle inte acceptera det. Men sen finns det naturligtvis massor med undantag. Men vad det beror på? Vet inte. Kanske snarare uppväxten (än genetik), vi lärs upp hur vi förväntas vara mot varandra. Att det är det som skapar mönstren. Eller kanske inte.
Min personliga erfarenhet säger att du är fel ute. Har varit i många kvinnliga grupperingar genom åren där vi stöttat varandra och verkligen stått upp för varandra och även stött på manliga grupperingar där personerna inte alls behandlar varandra schysst, utan snackar skit osv. Har mycket större personlig erfarenhet av män, pojkar som backstabbar varandra. Inte sällan har de dessutom lyfts fram som så himla sköna killar och kompisar samtidigt!
Jag blir så less när det lyfts fram att tjejer inte fungerar i grupp, har falska vänskaper mm och att vi själva köper det. Hur många damlag i idrott finns det inte som fungerar asbra? Hur många helkvinnliga klasser i olika utbildningar som bara är grymma gemenskaper? Hur många kvinnliga vänskaper finns det inte som är helt makalösa? Damer som syjuntat i 40 år och burit varandra genom livets vedermödor?
Och hur många manliga diton finns det inte som suger?
Jag tror inte det är någon skillnad mellan män och kvinnor när det gäller det här. Varken genetisk eller genom socialt konstruerade könsroller,
Jag tror att skillnaden är hur vi framställer det, hur vi har lärt oss att uppfatta det. En helkvinnliga grupp är aldrig bara en grupp, utan om den inte fungerar bra så understryks det just att den är kvinnlig. Manliga grupper blir aldrig betraktade så. Män blir aldrig synade om de är ett schysst gäng eller inte utifrån att de är av samma kön, precis som manliga komiker inte behöver ”bevisa” att de är roliga på samma sätt som kvinnor.
kunde inte ha sagt det bättre!
Jag kan känna igen mig, att i en större gruppering triggas detta beteende igång. Men däremot så ser inte mitt umgänge ut så längre. Då var vi en stor grupp tjejer som hängde, kanske inte för att vi hade en gemensam nämnare eller för att vi var intresserade av varandra. Vi var mer ”ihop-tvingade” då vi träffades varje dag i klassrummet. Att inte vara en del av gruppen, betydde mer än att vara del av en grupp som höll på med skitsnack. Idag väljer jag mitt umgänge med omsorg. En liten klick, som ÄR som systrar. Vi tycker olika, har diskussioner, gråter ut, skrattar magknipskratt, stöttar, peppar och hyllar varandra. På riktigt! Vi kan prata om vänner trots att dom inte är där, men det når aldrig den låga nivån, utan beror ofta på omsorg (gemensam plan för att stötta, hjälpa eller nå fram).
Min upplevelse är precis tvärtom. Jag upplever att ”jargongen” kvinnor emellan ofta är betydligt vänligare och öppnare än den som verkar råda bland män. Kvinnor är bättre på att stötta varandra, kramas och visa uppskattning, medan män ofta är högljudda mot varandra (ofta på ett skrämmande sätt, upplever jag), och använder våld. Jag har många gånger hört män prata om andra män bakom ryggen, ofta högljutt, och det förväntas man antagligen som man kunna ta. Upplever också att män allt oftare lämnas i sticket, medan kvinnor är betydligt bättre på att tänka på att alla i gruppen är med och har det bra.
Så nej, jag har inte alls samma upplevelse som du. Jag har dock en tanke: kan det vara så att kvinnor överlag kommer närmare varandra än vad män gör? Det är väl ändå främst här olika konflikter, och skitprat och backstabbing sker.
Medan män överlag kanske har svårare att komma så nära varandra att det skulle bli så många personliga konflikter. Jag vet inte, bara en tanke?
Min erfarenhet är att kvinnor generellt har större och mer välutvecklad empati och känslomässig förståelse. Om det är genetiskt vettefan. Vi uppfostras ju till omvårdare. Det går inte direkt att missa.
Jag måste säga att jag har tänkt som du i nästan hela mitt liv. Har mest umgåtts med killar och jag har tyckt att tjejer är elaka, svåra att förstå och falska. Men jag har fattat senaste åren att det i mitt fall har handlat om kvinnoförakt. Jag är uppväxt i en väldigt kvibnofientlig miljö där alla ”kvinnliga drag” har ansetts som exakt det du beskriver, så föraktet var tyvärr så tvinnat med ryggraden att jag inte fattade att det var förakt.
Att förstå vad det var för min del och försöka ta tag i det har varit väldigt jobbigt men väldigt upplyftande och underbart. Jobbigt att förakta sina förtryckta medsystrar men kanske mest jobbigt av allt – att förakta sig själv.
Detta tyckte jag var intressant. Föraktar ofta typisk kvinnliga sysselsättningar och intressen. Och lyfter fram mina mer manliga egenskaper som bättre än mina typiskt kvinnliga. Och sätter STORT värde på att klara mig själv. Med tex däckbyten och liknande. Ur dina funderingar väcker jag känslan av att egentligen föraktar mig själv som kvinna. Kan du förklara djupare?
Är det verkligen vänner man pratar om så år det nog ingen skillnad. Förekommer det baktaleri så är man inte tillräckligt goda vänner utan hänger ihop men folk som man egentligen inte borde hänga med. Tror inte det är någon könsskillnad här. Däremot verkar kvinnor vara mer känsliga för kritik och inte vara lika bra på att skilja på sak och person. Och detta kan vara resultat av uppfostran. Redan som barn får ju pojkar lära sig att de ska tåla mer och inte gråta osv.
Nä så säger inte min erfarenhet. Diskutera mycket med manliga vänner om detta och de säger också att det är mycket skitsnack. Det är gömt i strukturer o föreställninge. Om att kvinnor snackar mer bara.
Män konkurrerar också inbördes men på ett rakare och ofta mer våldsamt sätt. Tänk på att de flesta mord och misshandelsoffer är män som mördats och misshandlats av andra män. Heterosexuella män konkurrerar inbördes om kvinnor precis som heterosexuella kvinnor konkurrerar inbördes om männen.
Här är en artikel om en studie i ämnet som borde intressera dig.
Hej! Intressant frågeställning. Personligen tror jag att det mest beror på könsroller och uppfostran, och inte genetik. Jag tror att det till stor del kommer från att kvinnor har en ”svagare” ställning i samhället och en högre press på sig än män. Från flera olika håll i samhället uttrycks det en massa krav på kvinnor som att man ska vara snygg (vad det nu är, känns högst subjektivt), smal, träna varje dag, ha flera väluppfostrade barn, perfekt boende, en ”bra” man och en grym karriär. Utöver detta vet kvinnor med sig att man som kvinna ofta behöver kämpa hårdare och ”skrika högre” än män för att få komma fram, att få synas och höras. Allt det här tror jag tyvärr leder till att vi kvinnor tenderar att trycka ner andra kvinnor (genom att kalla någon bitch, hugga någon i ryggen, få personen i fråga att må sämre genom att kritisera den osv.) för att på något sätt öka sina egna chanser att ”komma fram” och att få känna sig lyckad och framgångsrik. Det är synd eftersom jag personligen tror att det är mer kontraproduktivt än något annat. Vi kvinnor måste börja med att hjälpa varandra, stötta varandra och lyfta fram andra kvinnor innan vi kan börja förvänta oss att män kommer göra det… Det, om något, är feminism för mig!
Håller med om allt!
Det Malte Skogsnäs påpekar är förmodligen riktigt. Precis som djuren (vi är också djur) styrs vi av drifter och instinkter. Vare sig vi är medvetna om dem eller inte. En grupp med kvinnor beter sig, nästan alltid, på ett annat sätt än en grupp med män. Kvinnor har i grunden andra drifter och instinkter än män. Sedan kan det, naturligtvis, skilja sig på en individuell nivå. Men individen spelar ingen roll för helheten.
Benägenheten att förneka vetenskapen och förklara allt med sociala konstruktioner är direkt ovetenskaplig. Jag förstår inte varför det verkar vara så lockande för kvinnor (särskilt feminister).
Hej Cissi.
Detta var den bästa artikeln jag läst på länge så hatten av för det. Jag är själv kille och har ju sett och upplevt tjejers gruppbeteende på fritiden och även på jobbet. Tyvärr när tjejer är tre så snackas det skit om den som går iväg direkt av någon konstig anledning vilket vi killar inte gör , självklart finns ju undantag som med allt annat. Det Jag personligen funderar över är varför tjejer flyr när det blir jobbiga saker som händer i en relation har varit med om det två gånger båda handlar tyvärr om könssjukdommar och då har dem inte velat svara eller testa sig samtidigt som mig vilket ju självklart är det överlägset bästa så man ser direkt och slipper en massa onödigt bråk och tjatande nej då ville dem lösa det via sms vilket jag personligen tycker är helt sjukt. Det måste ju bero på något för om det varit tvärtom att dem blivit drabbade då hade ju hela jorden rastat ner och man hade blivit kallad det ena och andra. En sann historia utspelade sig i december. Fick ett sms sent en lördagkväll av en jag dejtade. Jag har legat på sjukhuset och fått herpes så din förra tjej måste gett dig det. ser ingen annan anledning till att jag fått detta annars. Jag ringde upp direkt inget svar, åkte hem till henne och hon öppnade dörren och sa att hon inte orkade prata och att hennes föräldrar var där. Jag ringde upp min gamla tjej och sa som det var och hon hade inget. gick tre veckor utan att vi hördes av och så fick hon tillbaka herpesen och nu är vi inte ihop längre. Vad tycker du som tjej om det agerandet? Är det inte bättre att fixa det tillsammans istället för att gömma sig och skita i allt. Vad är det som gör att man agerar så har ju hänt två gånger och jag hade inget båda gångerna skall tilläggas. Jag är uppväxt med att man löser saker tillsammans med endel av ditt kön verkar inte vilja det för att dem skäms eller vad det nu handlar om man löser ju inte konflikter i en relation via sms i allafall oavsett hur man mår är min personliga åsikt. Tack för en otroligt bra artikel och blogg.
Hälsningar Martin