Och senaste sexpodden handlar ju som sagt även om ställa upp-sex.
Husfridsknull
Mercyligg
Det är snabbt över-jufs
”Kärt” barn har många namn… Innan jag skriver vidare om detta vill jag att du läser den här gåshuds och aj ont-fantastiska texten om saken , av Martin Ezpeleta
Hand upp alla som fick några hugg i magen av att läsa hans flera år gamla text, som ändå känns dagsaktuell? *viftar*.
Om man frågar mig så beror det här deppiga på framförallt två saker: brist på kommunikation (allmänt svårt och jobbigt att uttrycka sina känslor och tankar kring just sexbiten med sin partner) och könsroller. Jag tror inte att en majoritet av alla svenska par består av en part som medvetet och aktivt vill tvinga sig på den andre och typ går igång på att hen ”ställer upp”. Tror bara att läskigt många tappar förmågan att lyssna på signaler, bara stanna upp och känna av den andre för några sekunder. Man kör istället på i gamla hjulspår (det här har ju funkat sen vi träffades!). Att vara självrannsakande kring sin syn på sex och sin partner som sexuell varelse kan kännas väldigt scary. Då kanske man plötsligt inser att man beter sig rövigt.
Jag insåg det med ett ex. Min sexualitet har alltid varit väldigt stark, min drift likaså. Nej, jag är inte sexmissbrukare men skulle lätt (numera på ett enbart skamfritt sätt) kunna ligga varje dag. Så funkade jag även då. Fast med eh en del skam och skuld kring det hele. Min dåvarande kille ville inte ligga lika ofta som jag, vi hade alltså olika behov vad gäller hur ofta liggeriet skulle ske. Och eftersom han är man, och jag då inte alls var lika genusmedveten så började jag… Skapa press. Jag sa saker som ”men kan du inte bara försöka vara liite kåt nu ikväll när vi käkat en schyst middag?! Det var ju ändå en vecka sen sist…”.
Superpedagogiskt; not. Det gjorde ju bara att han blev ännu mer pressad och blockerad och hade ännu svårare att ens bli en gnutta kåt där och då. Och så kände han sig ”omanlig”. Och så var den onda cirkeln igång. Att jag betett mig rövigt fattade jag (trög) långt senare och har därefter bett honom om ursäkt. Han uppskattade det och jag lärde mig något viktigt.
Sen tycker jag högst personligen att en del par tycks känna efter FÖR mycket och därmed sätta FÖR höga krav på sig själva och varandra när det kommer till sex. Det var som min polare Anitha Schulman sa i mitt radioprogram en gång; ”det där ligga sked oduschad i soffan med ena ögat mot tv:n-knullet är inte att underskatta!”. Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Sex ska ju såklart vara lustfyllt, spännande, härligt och framförallt: inte omringat av krav, press och åh nej vi har inte legat på en vecka-ångest. Jag säger inte att man ska ”ställa upp” när man inte på något sätt är sugen, jag säger bara att man kanske inte alltid ska känna efter åt alla möjliga håll kring om man VERKLIGEN är sugen. För det ÄR helt okej att börja, för att testa om kåtheten bara poppar upp men om den inte gör det säga att nä, det hände inte just idag älskling. Vi måste sluta sätta så mycket prestige till sex. Det är ingen tävling! Det är inget jävla Vasalopp med blåbärssoppa och hurtfriska (igen;) hejarrop av en gympamajje-Gunde.
Jag tror faktiskt många på olika sätt låser sig på någon slags förhand. Man blir så rädd för att mitt i komma på att det inte var så skönt och kul idag att man smäller igen dörren helt innan man ens tagit i varann. Och så blir det liksom en ond cirkel. Så fort hen kramar dig tror du hen förväntar sig sex. Fast det kanske inte alls är hens förhoppning där och då utan bara i ditt nojiga huvud.
Som sagt; kommunikationsbrist och könsroller.
Detta inlägg är ett samarbete mellan mig och RFSU. Kommer fler, himla stolt över att få jobba med dem! Glöm inte fortsätta snacka under #sexpodden på Twitter
cissiwallins 
Sex efter en förlossning är kanske en kategori för sig, en anledning till en början men det är lätt att det blir en ursäkt också. Så när sex månader har gått, efter en kanske komplikationsfri förlossning, och sexlivet fortfarande inte kommit igång ordentligt trots att man borde ha läkt och känna sig ”normal” igen – så kommer pressen.
Jag har varit den sexlust-lösa, vars lust inte ville komma tillbaka. Att faktiskt inte tänka på sex, att känns som om det inte ens existerade i min värld. Det var helt nytt för mig! Samlagen genomfördes då och då, oftast för att jag hoppades att jag (äntligen!) skulle känna mig som vanligt. Tråkigt för mig, och tråkigt för min man. Dock är jag gift med en man som gärna väntar på mig (självklart för många, men har kompisar vars killar börjat tjata 4 v. efter en förlossning – då man typ fortfarande blöder och det finns en infektionsrisk…) och nu, när bebis är 9 månader är jag tillbaka igen. För min del var det nog amningshormoner och närheten från bebisen som gjorde sexet oskönt och närheten överflödig. I vissa perioder måste man arbeta med sexlivet, och då måste man få in lite rutin för att hitta tillbaka.
Helt sant! Och sund inställning.
Måste bara berätta att jag för en liten kampanj i smyg för att min syster ska stärka sin självkänsla och våga säga nej. Jag skickar över dina inlägg till henne då och då, och börjar faktiskt ana en skillnad. Tack för att du inspirerar!
Blev så himla glad av att läsa det här. All kärlek till er! ❤
Jag har nästan alltid varit den mest sexuella i mina förhållanden. Och nu helt plötsligt efter två års förhållande har lusten bara dött, totalt. Vill fortfarande vara nära, pussas, kramas, sova sked. Men VILL inte ha sex med honom. Sist var för en månad sen, innan dess också en månad. Vet inte vad som är fel, om det är mig det är fel på. För en vecka sen när jag än en gång sa nej blev han sur, för första gången. Sa något i stil med ”vad fan ska jag behöva göra egentligen”. Jag kände mig värdelös som flickvän och kände mig samtidigt orättvist behandlad och han bad om ursäkt och blev ledsen när han förstod hur jag mådde. MEN ÄNDÅ. Jag kan inte hjälpa det. Vet inte vad jag ska göra, har verkligen ingen lust men förstår ju på något sätt ändå att ett sexlöst förhållande inte är så kul. Sorry för utläggningen men kan inte prata med någon om detta.