En sån kväll

20131128-204332.jpg

Haffade en klänning från Stylein, drack lite glögg, åt laxtartar bredvid Arne Hegerfors. Fick akut social panik och åkte hem. Kollar Paradise Hotel och inser att jag nästan är trettio och på god väg att bli en jävla kärring på riktigt. Och det är ganska gött. Bara man gör knipövningar så…

Din kväll?

Rallelujah

Du vet när man känner sig eh lätt (medvetet?) misstolkad, när man känner att det man sagt vrids till, ”avnyanseras” och förenklas efter tolkarens behov och agenda… För let’s fejs it; den digitala världen är full av lättkränkta yberpolitiskt korrekta missnöjdeshaters som kan få i stort sett vadsom att handla om just dem, vara en pik till just dem… DÅ! Då är det en smekande ljum vind när någon som är ännu vassare med orden kommer och fyller i. Ställer lite skåp tillsammans med en.

Som Sara gör nu angående synen på självömkan, martyrskap och etikettande vid psykisk ohälsa.

Nu ska jag träffa en annan grym vän och äta årets första knäck!

20131128-150558.jpg

Minst en komplimang om dan!

Varje dag försöker jag komma ihåg att ge någon jag inte känner någon form av komplimang. Helst djupare men även ytliga slinker igenom. Varför? Der kostar så väldigt lite men ger oftast ganska mycket. Har kommit på mig själv med att ta för givet att någon ju VET att jag tycker hen är grym.

Nä, hen vet inte det om jag inte säger det.

Så därför säger jag numer. Framförallt till kvinnor. Ibland kan det kännas forcerat men jag menar ändå allt jag säger och vet att det är en liten del av en stor… Reform av en norm.

En sån här på det va? Våga boosta andra! Det blir inte pinsamt, jag lovar.

20131128-133311.jpg

Mer om ömkan

En kan också fundera kring varför en del så ofta vill få just självömkan till en typ hemsk omständighet framför ett aktivt val? Det snackas ju utan större problem om att man kan gå ner 20 kilo genom mental träning. Många pysslar med yoga och liknande för sin ”inte frids” skull. Det finns statligt finansierat stöd för att kunna sluta röka.

Varför vill en del driva tesen ”om folk inte kan eller orkar då” så långt? Orkar de inte är det väl ändå ett val? Så länge man inte är fysiskt förhindrad att göra vissa saker utan bara inte känner kraften i psyket till att börja förändra sitt liv… Det må låta hårt, men vad är det annars om inte ett val? Hur ska vi se på dem som känner så? Ska vi klappa dem på huvudet, sätta en stämpel i arslet på dem och lägga dem i hopplöst fall-högen? När jag mådde som sämst betydde min hyfsat stabila uppväxt i medelklassradhus inte ett skit. Det enda som hjälpte var vänner som vägrade finna sig i att jag behandlade mig själv som jag gjorde. De tog mina armar och började leda. Långsamt. Men bestämt.

Folk överlag accepterar bara sina medmänniskors uppgivenhet för lätt om man frågar mig. Det är ändå ett hån. Varför vågar inte fler tro på att med små små steg, rätt pepp och stöd och genom att visa att du, jag tror på dig så kan man hjälpa någon att just börja ta makten över sitt liv? Eller återta. Medberoende i tillexempel psykisk ohälsa är fruktansvärt vanligt, och fruktansvärt läskigt i mina ögon. Det är som att man håller den man egentligen vet borde ta en annan väg under armarna i fel riktning för att det är mest bekvämt i stunden. Kort sagt; samhället är fullt av de som dagligen feedar andras spiral av passiv ömkan.

Nä. Det är ingen kronisk sjukdom att sätta sig i en falsk trygghet av självömkan och stanna där. Det är fullt mänskligt, men ändock ett aktivt val man därmed också kan välja att lämna, steg för steg. Och då behöver man stöd och inga medberoende ”ändå skönt att hen har det sämre än mig så jag slipper känna mig så misslyckad”-retoriker i sitt liv.

Är du en av dem?

Självömkan är i allra högsta grad ett val

En av de mest inspirerande jag träffat är den här typen:

20131127-234851.jpg

Sosso har rent usla förutsättningar från start. Om man ska se det cyniskt. Ändå är återkommande, slentrianmässig självömkan inte hennes grej, alls. Det må låta klämkäckt livscoach:igt, men efter att ha haft otaliga människor runt mig under flera år som gjort det till en OS-gren att självömka… Tillslut blir det en fars.

Värst var hen som jag hängde med för några år sen som var frisk, hade en fin partner och ett friskt barn, bra bostad och något av en karriär men ändå bara gnällde. Gnällde. Och gnällde. Det var alltid alla andras fel att hen mådde dåligt, inte lyckades med allt hen tog sig för… Inte att jag är känd för att vara världens mest go’glada tjej men tillslut ville jag slå hen i ansiktet med en stor slemmig gädda.

Det är som att vissa inte har lust att upptäcka förmågan att någon gång då och då kan se utanför sin lilla sfär och med perspektiv förstå hur fett de ändå har det. Eller så vill de bara inte. Den självömkande rollen är ju ändå väldigt bekväm. Att skjuta över egna problem och känslan av misslyckande på någon annan är ungefär som att trycka i sig pommes med bea varje dag och sen gnälla över att man blivit tjock.

Jag om någon vet hur självförakt och också självömkan funkar. Därför blir jag oerhört provocerad av de som hävdar att jag (till skillnad från dem/många andra) haft det ”enkelt”. Är att ha blivit mobbad varje dag i sex år, varit skelögt halvblind, solkänsligt eksembarn och en hjärna full av manier och fobier under halva barndomen = haft det enkelt? Är att ha blivit våldtagen, psykiskt misshandlad, haft en period av alkoholmissbruk, självskadebeteende i andra former, mössan i hand hos soc och ett krig med att få rätt psykdiagnos = haft det enkelt? Om vi ändå ska TÄVLA som många av någon obegriplig anledning tycks ha behov av så ligger jag fan högt i ranking i det startfältet.

Jag om NÅGON har i så fall alla skäl att självömka tamefan dagligen. Och i perioder har jag varit något av en praktiserande sakkunnig inom ämnet. Det var ett inget annat än ett väldigt medvetet och aktivt val att sluta självömka så förbannat och se mig själv och mitt liv i ett annat ljus.

Alla är olika, men alla är enligt mig trots det såpass lika på grund av människor att vi kan välja något annat. Det heter att man har olika förutsättningar, olika kort att starta med. Men världen är full av de med trots lägsta tänkbara kort i form av pissiga uppväxtår, fattigdom, missbruk och utanförskap ändå lyckats med royal straight flush. Hur de lyckats? Hur någon som Sosso som är bunden till en permobil, ”dömd” från start till att bli sjukskriven och marginaliserad trots detta lever det liv hon mår bäst av?

De har valt. Även om valen inte varit någon picknick så har de krigat. Ingen annan gör det åt en. Ronderna om makten över våra egna liv så mycket det bara går är våra egna att gå. Och den förmågan finns inom alla människor, det är jag helt övertygad om.

Att försätta sig i en bekväm offerroll på grund av rädsla, dålig självbild, ångest och en känsla av passivitet är också ett aktivt val. Allt annat är en lat lögn. ”Min mamma ignorerade mina känslor när jag var liten…”. Okej, hemskt och orättvist men det ursäktar inte ditt beteende idag, som vuxen. Det kanske förklarar något, men är absolut inget självklart hinder för att du i vuxen ålder tar makten över ditt liv. Tvärtom; då om någonsin borde det vara ännu mer av en drivkraft.

Alltså!

Fantastiska relativt nyfunna vännen (vi är typ tvillingar som separerades vid födseln) Sara Schmenus kan något som inte jag kan ens hälften så bra om jag försöker, nämligen teckna! Och nyss överraskade hon mig med denna på mig och Linus!

20131127-183841.jpg

Började typ böla. Har PMS, men ändå…

Nu ska jag för övrigt hem till Sara och hänga. Vi ska baka (glutenfria) saffransmuffins med cream cheese-frosting. Later!

Hur vet man hur känd man är? (och varför det är jävligt relevant)

Nyss hos frisören (gick till en ny, min ordinärare var fullbokad och jag dålig på att planera) och medan hon kletar i blekning småpratar vi sådär som man gör när man träffas för första gången, oftast. Hon berättar om sig och jag lyssnar, sen ställer hon någon fråga och jag börjar svara. Då flikar hon in ”eller alltså, jag vet ju vem du är…”. Nästan lite genererat.

Jag är ju likadan när jag träffar mer eller mindre kända människor första gången. Så jag förstår henne, men samtidigt är det alltid lika surrealistiskt att betrakta sig själv som KÄNDIS. Har ju jobbat offentligheten i nästan tio år och borde ha… Vant mig. Men ska man inte bli den där ganska osofta typen som går runt och tänker att man är typ Lady Gaga (hallå, i stort sett alla vet väl vem jag är?!) så är det mer klurigt. På något sätt är det ändå relevant för mig att ibland kunna uppskatta mer specifikt HUR känd jag är. Det har väl både med mitt ego att göra, men också med något slags kontrollbehov.

För hade ju inte varit i offentligheten på olika sätt om jag inte fått en kick av det. Det ÄR en pirrande (alltså inte att jag blir kåt) känsla att se sig själv i Sveriges största tidning, eller i en av de stora tv-kanalerna när många tittar. Det är en boost att kunna påverka, ett privilegium. Men myntet har ju som bekant alltid två sidor. Och den privata sidan som oftast hamnar i konflikt med den offentliga är… Kanske ännu mer spännande. Eller enerverande.

Det går i vågor. Vissa perioder är det verkligen ingen som tycks känna igen mig. Det är både skönt och krossande för egot. Sen kommer en period när jag typ känner mig som någon i One Direction. Folk kommer fram överallt och ska ge ros, ris eller bara snacka lite. Och medan mitt ego lapar i sig kan jag också känna att vissa kommer för nära. Det är som sagt surrealistiskt när någon främling lägger upp på nätet att de sett en äta pizza med skinka (är inte Cissi veggo?) och att man ser trött och sliten ut (inte alls som på bild).

Kollar på nya Paradise Hotel och slås av hur alla deltagare (förutom Paow som redan är känd sedan länge) verkligen jagar utan att egentligen reflektera över kändisskapets kraft och behov. Mycket vill ha mer. Även om jag inte skulle ställa upp i en dokusåpa så kan jag vakna vissa dagar och på riktigt vara helt knäckt över att jag inte är MER känd. Det är ingen smickrande drift.

Men den finns där. Och den finns nog i ganska många av oss. Och det är lätt att tappa insikten och perspektiven. Vem är jag utan mitt kändisskap? Vad händer med mig när andra börjar prata om mig som inte bara B utan även passé?

Är hen som kritiserar hipsterkulturen själv en hipster?

Skarpa Hejsonja har kommenterar mitt inlägg om hipsters

20131127-134021.jpg

20131127-134034.jpg

Frågorna som uppstår är många.

Är man en hipster bara för att man gillar vissa klädesplagg? Är man en hipster bara för att man kritiserar andra hipsters (är det en spegling av sig själv)? Är inte Sonja lika mycket/lite hipster som jag? Är jag mer hipster för att jag råkar bo på Söder och jobbar med media?

Tankar?