Så vänder vinden

Det är ändå märkligt. Att trots att vi alla är olika, på helt olika platser och sådär så kan vi samtidigt känna igen oss på pricken i vad en person vi aldrig mött berättar ur hjärtat. Det finns en hög grejer som är allmänmänskliga, och det skänker ändå tröst.

Nyss gick jag igenom, läste ikapp några bloggar jag följer och hittade det här hos Karins Konstgrepp. Började typ böla efter halva texten.

2012 och en liten bit in i i år var som små inbördeskrig mitt i vardagen. Svek, extrem rädsla och känslan av total matthet. Jag som är något av en kontrollmänniska i vanliga fall har rasat samman totalt i vissa stunder där allt på något sätt känts helt bortom kontroll.

Det handlar om relationer. Tillit, att öppna sitt hjärta och för sent inse att fan, jag var för naiv. Jag gav för mycket av mig själv. Och så sitter man där, precis som Karin och gråter ner i middagstallriken.

Men det är okej. Det är okej att känna att resan är lång. För plötsligt står man där på andra sidan och känner att stygnen i hjärtat läkt ihop. Man kan rycka bort plåstret, hålla andan och sen upptäcka att det trots allt inte gör särskilt ont, alls längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s