Brorsans ungar har fått mina äggstockar att värka. Sen närmar jag mig ju trettio också och i och med att jag mognat cirka tio år de senaste två… Barn känns inte längre som ett läskigt och avlägset ”projekt”.
Plötsligt kan jag faktiskt se mig gravid. Föda (hej all bedövning som finns, förstår mig inte på brudar som ska föda ”naturligt” pga någon slags prestige. Ska jag spricka i mufferiet behöver jag väl åtminstone inte känna det?). Kan se mig och Linus med nerspydda kläder, vakennätter och lattehållare på vagnen. Trots att jag aldrig kunnat identifiera mig med de där ”mamma-brudarna”. Men du vet, de som pratat om barn sedan högstadiet, känts helt självklara i mammarollen. För bara några år sen avskydde jag barn ganska hårt. Egocentriska, gapiga små grisar. Hela småbarnsvärlden kändes totalt skräckinjagande.
Sen insåg jag att man ju kan göra på sitt sätt. Försöka att inte bli fast i ”träsket”, mentaliteten som går ut på att mammors värsta fiende är de själva och andra mammor med komplex över att de inte duger till. Inte gör egen eko-barnmat, bara använder tygblöjor och inte vågar säga att de vill adoptera bort monstren ibland.
Frågan är; ska jag isolera mig med ungen för att slippa det där? Köra en ”alternativ väg” (tänk uppfostran från specifik pedagogik), vägra prata om mitt moderskap 24/7 som det känns som typ alla andra gör?
Liams mamma-morsorna du vet.
”Vänta bara får du se!”-kommentarsinflationen. Som att vi alla förvandlas till exakt samma typ av människa bara för att vi krystat ut en avkomma. Nej. Tack.
Och så ska man undvika Familjeliv till varje pris har jag hört. Kan tydligen få vemsomhelst att bli självmordsbenägen.
Snart börjar väl folk tjata också. Eller de gör de redan. ”Linus är ju 40, du snart 30…”. Tack, men min ägglossning sköter det där när vi känner för’t. Jag är ändå pepp på att kasta mig in i den här världen. En helt ny värld med normer att bryta. Folk att bonda med. Kanske upptäcka att de absolut skönaste päronen finns närmre än man tror.
Och kanske sakta transformeras till en Liams mamma-morsa.
cissiwallins 
Det finns fler än du som inte trivs med ”latte-mamma”-konceptet. det går bra ändå. :-p och är ingen konst 😉
Ang föda utan lindring så är det nog inte bara prestige- jag föder hellre 50 ggr. vaginalt än sätter den där jävla nåljäveln i ryggen.
Och man behöver inte paja helt och hållet. 🙂
Jag har inte heller alltid drömt om barn, trodde aldrig jag ville ha barn osv MEN jag har inte heller fallit i facket för de ”typiska” mammorna. Vi finns här ute 😁👍
Phewww. Andas ut…
Ping: fult att gå upp i moderskapet för mycket | Anastelle
Jag har nog alltid vetat att jag velat ha egna barn… ”sen”. Fast ”sen” blev betydligt tidigare. Nu har jag två små fina, roliga, extremt jobbiga barn. För det är dom ju, människor, med flera olika sidor. Vissa som man ääälskar (som när min stora sa igår: nu vill jag städa, mamma du kan gå och vila) men också sidor som driver en till VANSINNE! (Mamma, varför? Varför? VARFÖR? Jag vet iiiiiiinte!). På vissa ställen är jag bara ”XX’s mamma”, t.ex förskolan, BVC. Men för mig är det viktigt att även få vara mig själv, en fru, en bästa vän samtidigt, och det är klart att det går! Ibland önskar jag att jag var mer ”mamma” som gillade att leka och hade större tålamod, men det är jag inte.
Och ang. att vara mamma, man kritiseras, ifrågasätts och får ”råd” ofta ofrivilligt. Jag har valt att lita på några få: graviditeten – MVC, mitt barns utveckling – BVC, om barnet är sjukt – 1177. Men man måste också våga lita på sitt barn och sin egen instinkt. Sen tillhör jag en av dom som födde utan ”all bedövning” utan höll mig till lustgas, första gången hanns det inte med med ryggbedövning, andra gången ville jag inte ha då jag är ett kontrollfreak som gillade att känna kontroll över min kropp, smärta och värkar under förlossningen. Men så har jag haft turen att ha snabba förlossningar och en kropp som svarar bra på värkar (dvs. öppnar sig snabbt) och inte spruckit från Ystad till Haparanda 😉
Ping: Förut hängde jag i baren nu hänger jag med barnen – vill du vara min vän så får du leva med det. |
Ping: Fortsättning på Förortsmamman |
Tyvärr så kan man inte hålla alla nöjda. Antingen blir man för mycket mamma eller för lite. Det går inte att vara sådär ”lagom”. Men vattafack, så länge man mår bra och ser till att göra ungarna till individer som funkar i samhället så kvittar det väl.
Är det något fel på hur man är som mamma för att man väljer att gå all in, det man anser bäst för sitt barn? Varför beskriva det i nedsättande termer som ”träsk” osv?
Det är självklart att du får bli den mamma du vill, eller försöka iaf, ingen blir exakt den mamma man tänkt sig. (eller förälder). Som sagt, bli den du vill men klanka inte ned på anda för att de väljer att göra det som de anser bäst.
Och det där med prestige i förlossningen, det tror jag inte ligger hos de som väljer det, jag tror det är en felaktig bild andra får av personerna.
Som person är man alltid flera olika roller, men när man blir förälder kommer man alltid vara förälder och man är ansvarig för en annan människa – därmed kommer förändringar naturligt, uppoffringar (både de som man tror är uppoffringar men inte känns som det sen och de som man aldrig reflekterat över). Det är inte fel, tvärtom, är man inte beredd på det är man inte beredd på att skaffa barn (generellt).
Kände som du, och efter nio månader som blivande mamma och ett år som mamma tillbringandes tid med andra mammor kommer här nu min recension: Många känner att det skuldbeläggs om man inte helt vill gå upp i barnet (eller vad man nu ska kalla vara hemma jämt, lägga allt åt sidan etc). Andra känner att de skuldbeläggs om de gör det. Alla kommer alltid ha SINA åsikter om det. Därför anser jag att det är omöjligt att ”revoltera” mot ena eller andra uppfattningen.
Olika människor kommer ofta med tankar och idéer om hur jag bäst skulle hantera mitt barn. Men jag vet ju naturligtvis att jag vet bäst eftersom jag känner mitt barn. Jag behöver inte hävda det heller. Folks tips/åsikter handlar om dem, inte om mig. Det viktigaste är att vara trygg i sig själv.
Men jag kan säga att jag blev mer ”into” föräldragrejen än vad jag trodde. Funderar nu på att ta ledigt på fredagar under de första åren, för att det är så jäkla lyxigt att få vara med sitt barn. Jag får både energi och ro av att vara med henne. Och på ett sätt skulle jag vilja bara vara med henne hela tiden. Om jag slapp det övriga hushållsbiten. För det suger. Men det jag oroade mig mest för innan barn var hur det skulle bli med min egentid. För den har alltid varit så sjukt (SJUKT) viktig för mig. Men på något sätt får jag ju egentid när jag är hemma med henne, bara hon och jag. Sedan har jag vänner som inte alls upplever egentid när de är med sina barn. De vill bort från hemmet och barnen för det eftersom de inte kan slappna av när de är med barnen. Man är ju olika.
Men barn blir ju när det blir. Och om det blir. Så man tar en sak i taget. Man kan börja med att försöka bli gravid. För en del blir den delen så svår och traumatiskt att när väl barnet kommer har hela ens liv hängt på det. då kanske man inte alls vill ha någon ”egentid” längre. Så kan det vara. Eller så blev vägen till målet så viktig att man var oförberedd på att hantera målet, och därför känner det hela lite övermäktigt.