Mer om ocd

Har ju som sagt ocd (tvångsbeteende) i min adhd-diagnos. Som ett litet ehm charmigt bihang. Det är lätt att skratta åt eländet. Jag driver gärna friskt med det. Just eftersom det inte är särskilt friskt. Och allt går att driva med.

Men det är tärande. Att inte komma iväg på morgonen för att man fastnar i en loop (om jag inte ställer alla glas i vitrinskåpet i storleksordning kommer jag inte få inre frid/om jag inte tvättar alla mina sminkborstar precis just nu fast jag egentligen redan är tio minuter sen så kommer jag ha ångest över det hela dan, och så vidare). Det är som att man fastnar i vinkelvolten. Som att en viss del av hjärnan hakar upp sig likt en gammal vinyl och man zoomar ut från tid och rum.

Mina största ocd-tics består i att jag HATAR att veta/känna att det är ”bös” på golven. Tänk smulor (panik!), damm, hårstrån och bara… Allmänna partiklar som jag får för mig att jag drar runt i lägenheten. Därför måste jag ställa mig i ett hörn då och då och liksom borsta av fötterna mot varann så jag i alla fall vet att jag dumpar böset på några få ställen.

När min ocd är som värst (när jag är trött, stressad och har en allmänt ökad ångest) dammsuger jag två gånger om dan. Kanske tre. Efter att jag borstat håret, tagit ur torktumlaren eller lagat mat. Det finns inget rationellt i detta. Min hjärna får bara för sig att den måste. Och då är det en oerhört stark… Kraft.

Tur att man inte är kleptoman liksom.

Men det går att få bukt med sin ocd. Delvis genom medicinering, delvis med övningar där man tränar och ”lurar” hjärnan. Just nu håller jag på med bägge, har bestämt mig för att ta tag i skiten på riktigt. För det funkar inte riktigt (alls) att få ungar och hålla på så här. Ungar är ju vandrande smulare. Jag skulle inte göra något annat än gå efter dem ned min minidammsugare från Electrolux.

Snart är jag uppe i 175 milligram Zoloft om dan. Ska upp till 200. Det är tungt. Jobbigt. En del biverkningar. Men mina läkare har LOVAT att ocd:n kommer minska rejält när vi når den magiska gränsen 200.

Herregud, kommer jag bli normalstörd då?? En sån där människa som har massa grus i hallen utan att bry sig??

HÄR kan du läsa mer om ocd.

Min JÄTTERIKA man som skämmer bort mig likt en prinsessa!

Jo. Jag är snart gift med en man som har pengar. Det skvallras och påpekas om det titt som tätt. Främst på nätet. Som något slags kvitto på att jag var en golddigger TROTS ALLT (vi hade rätt, den lyxkåta horan!).

Världen tycks vara full av kvinnor som har ”mycket pengar” högt, till och med högst upp på sin lista när de letar en snubbe att kila stadigt med. Det har aldrig varit på min lista. Varför? Alla gör som de vill och blabla men jag skulle gå under som människa av att bli försörjd av en man. Jag skulle känna mig omyndigförklarad, ägd och i ständig skuld (typ suga av fast jag egentligen mest vill kolla på Homeland och äta chips).

Linus är inte ekonomiskt oberoende (he wish!). Han har byggt upp sitt företag under över ett decennium, levt på typ ingenting för att sedan börja håva in i takt med att det hårda slitet gett resultat. Och det var EN av grejerna jag föll för hos honom – den genuina driftigheten efter att uppfylla sin dröm. Passionen för något. Mitt ex brann också, han älskade sitt jobb med människor och utvecklades i det varje dag. Jag älskade även honom för den ambitionen, det personlighetsdraget. Men han hade ingen lön att skryta med. Där var det jag som drog in mer cash.

Linus pengar är ganska boring för mig. Han köper sånt han tycker är kul, vi delar på käket och räkningarna. Jag skulle vilja krypa in i mitt eget anus av skamsköljningar om jag tagit med honom på NK, pekat på en väska för tio lax och ba: ”DEN vill jag ha älskling!”. Vem gör ens sånt?? I Sverige??

Visst, vi kvinnor har oftast fostras in i att prinsen ska komma och skämma bort oss (med massa skit vi egentligen inte behöver men känner oss prinsessigt yadida-bekräftade genom) och hela den prylen, men ska kvinnor överlag upp i männens löneliga måste vi ju kollektivt lägga ner den där skiten nu.

Till och med min då fattiga polska morsa tog sig till Sverige för pengarna i sparbössan, tog ett städjobb, pluggade svenska och började försörja sig själv. Detta var över 35 år sedan. För mig har det alltid varit självklart. Egna pengar = egen styrka. Egen makt. Egen trygghet.

Vi ska givetvis skriva äktenskapsförord. Jag vill inte ha ett skit förutom det vi köpt tillsammans, om vi någon gång skulle skilja oss. Varför skulle Linus behöva ”köpa ut” mig ur ett äktenskap?

Däremot är han en generös människa, på många sätt. Så även jag. Vi bjuder varann på såväl resor som fina middagar då och då. Och det är både väldigt privilegierat och lyxigt. Men det finns ingen förväntan. Inga könsroller som säger att han ska vara vandrande bankomat för att få känna sig mer ”manlig”.

Jag lever hellre ensam med en vibrator än i ett sånt förhållande.

Dubbelbestraffningen

Ett ord som tar mer och mer plats i våra vokabulär är ”dubbelbestraffning”, oftast syftat till när främst kvinnor just utsätts för detta när de till exempel berättar att de råkat ut för sexuellt övergrepp (”varför följde du med honom hem då?”), plastikopererar sig (”du borde lägga pengarna på att hjälpa barn med aids istället”) och så vidare.

Detta är vidrigt och måste upphöra. Fler måste börja, för att använda ett slitet uttryck – skaffa sig en analys. Varför, hur, bakgrund, normers påverkan med mera.

MEN.

Jag precis som grymma bloggaren Genus Schmenus har reagerat över hur och när begreppet används nuförtiden. Har det ändå inte börjat kännas som en stadig inflation?

Kommer alltid att kalla mig feminist. Lika lite kommer jag acceptera att man har en syn på kvinnan överlag som fridlyst. Att vi kvinnor inte på något sätt får kritiseras, granskas eller rentav sättas på plats ibland. För åsikter vi har, val vi gjort eller pissiga normer vi är med och sprider. Det tycks inte spela någon roll hur sakligt och konstruktivt man än framför kritik mot en eller flera kvinnor så kommer genast en grupp (oftast feministkvinnor på sociala medier) och påstår att man DUBBELBESTRAFFAR (och skuldbelägger).

Vad är egentligen att skuldbelägga? Ptja, som det låter. Tycker jag att min kompis Stina alltid nedvärderar sin kropp högt så även andra kvinnor får ångest, då tänker jag be henne sluta göra det. Och fråga varför. Ett kanske solklart fall av skuldbeläggning, rentav dubbelbestraffning men enligt mig helt befogad.

Jag vägrar se på oss kvinnor som en generellt totalt, ständigt utsatt grupp, hunsade och hjärntvättade av elaka patriarkatet. Vi har precis som resten av den vuxna befolkningen ett eget ansvar. Vi kan inte skylla allt från livets motgångar till en ström av kritik på att vi är så ständigt dubbelbestraffade, skuldbelagda och bakbundna i vår frihet.

Det är vi inte. Det finns jävligt mycket förtryck åt alla håll. Men man utrotar det väl inte genom att ta på sig offer-ponchon och använda ett enda svar på all mer eller mindre nyttig skit som händer? Jag ser hellre att fler kvinnor lär sig argumentera, stå upp för sin sak och inte ta saklig kritik som ett elakt personhån. För upplever att många kvinnor har svårt för det. Det ingår väl i den kvinnliga könsnormen – tillmötesgående, mild och diplomatisk.
Spyr.

Så, vems ansvar är det att rucka på könsnormer? Allas, såklart. Även vårt, vi kvinnor.

Och vad händer i ett land med inflation? Jo. Plötsligt är inte kampen och åsikterna värda någonting längre.

Bara jag som…

Alltid gör stopp i toaletter överallt pga lägger papper i, runt och sen använder typ resten av rullen till torky-torky? Sist på en mack i Gävle när jag fick akut IBS-diarré och det bildades tio meter kö utanför toadörrn… (stängde toa-locket, bad en bön om att ingen skulle känna igen mig och joggade i lagom skitsnabbt tempo ut till bilen och skrek ”köör!”).

Alltid sköljer alla rena glas en gång innan jag dricker ur dem (det kan ju vara diskmedel kvar i. Det kan ju vara någon som ollat glaset. Det kan finnas rester av Ebola)?

Alltid packar med mig typ mini-fläkt, spikmatta, någon rolig sexleksak och ett visst te jag bara måste ha (just nu är det Yogis ”Female”) men samtidigt alltid lyckas glömma tandborste och tillräckligt många par rena trosor (så jag tvingas ställa mig och tvätta i hotellhandfatet med någon duschkräm som luktar persika) när jag är ute och reser?

… ?

Bryt upp och omfamna paniken

Känner du igen känslan: du gillar, kanske rentav älskar e g e n t l i g e n det du gör om dagarna. På pappret är det ett grymt jobb. Kanske även schysst betalt. Folk du träffar brukar reagera med ett ”åh, jaha!” när du berättar vad du gör. Med någon slags underton om att deras jobb är tråkigare än ditt. En osagd uppmaning om att du bannemej ska vara tacksam och allt det där.

Men du känner det inte. Du känner mest att du går på repeat. På autopilot. Då och då glimrar det till och du påminns om varför du blev helt till dig när du fick jobbet. Men så faller du läskigt snabbt tillbaka igen. Äckligt kaffe i maskinen, kollegor man känner att man redan sagt allt till. Historier som redan cirkulerat på tillräckligt många AW:s.

Den fula känslan. När man vet att man borde… Att man är privilegierad. Att andra i stort sett skulle kunna tänka sig hugga av en arm/ligga med någon vidrig jävel eller både och bara för att få vara där du är.

Men det spelar ingen roll. Eller, de tankarna ger dig bara ännu mer ångest.

Hur mycket du än borde, skulle och kunde så är det enda sanna mot dig själv i ett sånt läge att gå vidare. Bryta upp och söka något annat.

Eller när det kommer till den känslan i relationer – bryta upp och söka något annat i form av att ta hand om sig själv ett tag.

Frågan är hur man börjar. Hur ska den trappan se ut? Från att man bestämmer sig och sen står på en helt annan plats och känner att det ändå var värt det?

Hur byter man spår utan att få panik på vägen? Eller gör lite panik nåt?

<3 Astrid

Just skickat in en krönika till tisdagens Metro, om Astrid Johansson – vad hände sen och nu? Började lipa när jag skrev den. Varför får du läsa redan imorn eftermiddag, då läggs den upp på metro.se (kommer att länka här, no worries).

20131027-125127.jpg

Bild snodd från Astrids Insta – @abcstrid .

Prinsess-Lisbeth

20131026-221119.jpg

Ja. Hade också en rosa och prinsessig period. Inte för att det på något sätt är genetiskt utan för att hela samhället tog det för givet och uppmuntrade det även då, 1990.

Jag tror inte att barn (läs främst flickor) tar direkt skada av den här prylen. Däremot är jag ofantligt trött på hur enkelspårigt många föräldrar tycks tänka. Får de en flicka = köper ALLT i rosa. Fifty shades of rosa all over the place. Ett otroligt viktigt statement tydligen. För SÅ besatt kan man väl inte vara vid en färg bara på grund av att man tycker den är fin? I så fall hade ju dessa föräldrar också klätt sig i rosa från topp till tå.

Vad som hände med mig efter att morsan fick spöka ut mig i fluff, rosetter, tyll och volanger? Ptja, några år senare klippte jag av håret själv, med en slö köksssax i badrummet och blev Lisbeth Salanders lillsyrra.

Först nu, vid 28 års ålder uppskattar jag kjol och klänning igen. Och något litet inslag av rosa ibland.

Måttlighet schmåttlighet

En lördagshemmakväll brukar se ut såhär:

Jag och Linus går till Coop. Jag impuls-plockar på mig chips, dip, glass, folköl, lösgodis och något ”nyttigt godis” för att på något sätt kompensera (tänk svindyrt eko-godis med rörsocker eller agave-sirap). Sen går vi hem till Netflix.

Linus tar en kula glass, en näve chips och fyra godisar och sen lutar han sig förnöjt tillbaka i soffan och utbrister ”mmm, det var gott”.

Jag trycker i mig resten. Linus säger ”du vet att du kommer att må illa va?”. Jag säger att nejdå, nu överdriver du.

Tjugo minuter senare ligger i fosterställning, känner mig som en pysande zeppelinare och gnyr: ”jag mår iiiiillllaaaa”.

Story of my life. Måttlighet är ju så… Ordinärt.

Isabel Adrian-personen

Detta med att klanka ner på andra kvinnor, grovgeneralisera och samtidigt sätta sig på höga hästar är ju inte någons mest smickrande handlingar. Men ibland måste man nog se förbi de riskerna och ryta till.

Jag känner inte privatpersonen Isabel Adrian. Däremot kräks jag snart på Expressens regelbundna JÄTTENYHETER om att hon pyntar sina knappt blöjfria döttrar, shoppar något cirka 0,2 % av världens befolkning har råd med, eller visar sina bästa ställen i LA (dit 0,2 % av befolkningen har råd att gå). Detta på ett sätt och med en retorik som att det är det mest självklara i världen. Med noll öppen insikt om vilket sjukt privilgerat liv hon lever.

Jag minns bara när hon gick in på passexpeditionen i LA, i Hollywoodfruar och sa något i stil med att usch, här var det mycket tattare och pack.

Varför får Isabel Adrian denna abnorma uppmärksamhet? (alla teorier om att jag är avundsjuk välkomnas starkt, jag är givetvis avundsjuk på att vara känd för typ ingenting, Big Brother nästa).

På vilket sätt finns det ett nyhetsvärde?

Media behöver starka karaktärer, visst. Men Isabel Adrian är enligt mig en högst ordinär föredetta typ glamourmodell som opererade om sitt yttre (ingen värdering i det), träffade en rik snubbe, flyttade till Hollywood och gör exakt det tusentals brudar gör, varje år. Hon promotar överkonsumtion, extrem självcentrering och arrogans. Hon är omåttligt dyrkad av främst unga kvinnor och jag fattar ingenting. Varför är inte en blogg av en ensamstående morsa med tre jobb, psykisk ohälsa och ett stort manshat den mest lästa bloggen på Expressen? Inte att det kanske är något att sträva efter, men en jävligt nyttig och intressant läsning som ger just dessa Isabel-wannabes lite mer verklighetsförankring i sin uppenbara strävan efter det ”perfekta livet”.

Vad är det då de dyrkar hos Isabel? Självklart; ”livsstilen”. Som kvinna idag är det i många kretsar förväntat att du ska ta dig fram i livet, eller i alla fall få en språngbräda främst med hjälp av en snubbe med fet plånbok. Men SÅ svårt är det väl ändå inte att hitta just honom, han som kan ta en från den gråa förorten till något slags lyxliv? I utbyte mot att man är snygg och så vidare. Det är inte direkt en beundransvärt storartad bedrift. Om det är vad man drömmer om är hela världen ett smörgåsbord.

Moraliserande kring andras val är känsligt. Men jag måste bara fatta; varför denna hajp? Varför skriver en av landets största tidningar krigsrubriker om att Isabel Adrian har fått en ny soffa, fönat håret eller stått 20 minuter på en crosstrainer? Hur kan det generera så många klick??

Kalla mig gärna bitter, avundsjuk och trött kärring men jag fattat som sagt ingenting.

20131026-173639.jpg

Skärmdump från Popponny