Ny Metro-krönika!

Vill du läsa den på Metros webb går det bra HÄR

NY-tips #1 av ca en miljon

I West Village ligger Rosemary’s – Italiensk diner med opretentiösa men himmelskt goda rätter. Och glutenfri pasta som är GOD. Dessutom har de en takterass med egen liten krydd och grönsaksträdgård. Plus att det då och då dyker upp hönor som bidrar med ägg till ställets Carbonara.

Och missa för allt i världen inte det kanderade äpplet till efterrätt!!

Lidl-bröllop?

Jag tänker på mitt bröllop. Eller förlåt, vårt. Linus ska ju tydligen också vara med.

Nä, men allvarligt talat. Desto fler bröllop jag gått på under senare år, desto mindre pepp har jag blivit på att typ ha några gäster alls.

Fast då skulle morsan bryta ihop (sa jag att hon jobbade med brud och bal-ekipering förr i världen och sponsrade ”Kär & Galen” med brudklänningar i början av 90-talet?) I alla fall. Varken jag eller Linus vill ha ett stort, fläskigt bröllop. Det känns helt bisarrt att lägga uppåt hundratusen på EN dag. En dag då det lika gärna kan ösregna, eller så har man pms och är allmänt asocial när man vaknar den morgonen.

Men jösses vad folk tjatar. ”Ska ni ha tärnor!? Något tema på dukningen? Liveband? Barnkör? Limou?”. Jag tänker mer en balja nykokta skaldjur och så får folk börja skala. Band? Jag gör väl en grym spotifylista som vanligt. Får ont i huvudet av ungar som sjunger. Har nå åkt limousin någon gång? Det är roligare att deklarera.

Många blir också chockade (!) över att ingen, framförallt Linus inte friade. Jamen gick ner på knä och krystade sig. Vi bestämde att vi skulle förlova oss i april, när vi borstade tänderna en morgon innan jobbet. Det bara kom på tal. Sen har det bara hänt. Och giftermålet blir väl i sommar. Tror vi. Det löser sig. Bara jag får vara lite lullig och de få som kommer har the time of their life.

Vi ska ju förhoppningsvis vara gifta ett tag framöver efter den där dan. Och jag tror risken att bli ett av de där paren som inte pallar (nästan 50% av alla svenskar som gifter sig skiljer sig) ökar om man blir wed-zillas. Just för att man blåste upp förväntningarna och kraven på någon slags perfektion såpass mycket att man någonstans mitt i allt det där glömde hur man har sjukt kul ihop.

Tror du folk blir griniga om man lägger nästan hela bröllopsbudgeten på sin smekmånad istället?

Fuck cancer, vi firade livet

De hade ju placerat mig längst fram på Tillsammans mot cancer-galan igår. Jag som är den typ blödigaste alla känner.

Vet inte hur det är med dig, men jag blir helt låst i hjärnan och vill krypa ur mig själv av ångest när jag får cancerns totala elakhet rakt i ansiktet. Igår under galan kunde jag inte sluta lipa. Det sprutade tårar när det visades inslag om jämnåriga som dött. Thank God för vattenfast kajal.

Insamlingen igår drog in över 60 miljoner!!! Måtte dessa stålar komma till användning för forskarna redan idag.

Efter galan kändes det som att jag precis sprungit en mil i maxfart utan att stanna en enda gång. Det blev för mycket död. En jävligt viktig reality check men samtidigt FÖR tufft. Och då är jag otroligt lyckligt lottad som inte har cancer eller någon närstående som är drabbad (än).

Så vi började dricka skumpa, gänget jag hängde med. Och fira livet. En av tjejerna som var med; Småstadsdrottningar-Tiina har just slagit cancern på käften och vi skålade för det. För henne och alla andra som kämpar för livet.

Sen dök plötsligt Arja Saijonmaa upp och blev det ”Högt över havet”-allsång! Och ”Jag vill tacka livet” såklart.

Skänk pengar till Cancerfondens arbete du med. Ingen ska behöva dö i cancer på 2010-talet.

När jag skulle bli harmonisk

Hittade ett pass på Sats som verkade lovande. ”Yoga, pilates och tai chi i ett”. Det här kommer göra susen för min adhd tänkte jag. Lugn, balans, mindfullness och allt det där alla läkare och psykologer tjatat om. Jag har högar med cd-skvior (ja, du kanske minns de där plast-cirklarna med hål i mitten) och dvd:er med olika typer av ”avslappning” hemma. Om jag använt dem?

…

Men iallafall! Bokade in mig på det där så kallade body balance-passet. Det var en tisdag. Salen var smockfull. Mina fördomar besannades på fem minuter. Ärtiga brudar i pastelliga trikåer som såg ut att inte ha gjort annat än att gå ner i random spagat genom livet. En fjollig instruktör i såna där Aladdin-braller som började med att hälsa oss välkomna med en svepande handrörelse. Alla följde efter. Bara jag såg ut att he(a?)ila

Sen skulle vi ställa oss i ”position”. Alla fattade utom jag som hade fullt upp med att hitta mitt vänsterben som smitit iväg några kilometer bort. Och sen gick allt i ett rasande jävla tempo.

Är det bara jag som ibland (läs: typ alltid) lyckas missuppfatta fysiska instruktioner och febrilt börjar försöka få till en så trovärdig kissande hund (bokstavligen) som möjligt istället för att kolla på vad instruktören faktiskt gör?

Efter ett tag gick jag på autopilot. När jag för femtonde gången hade krockat med tjejen bredvid på grund av min tillfälliga blackout kring vad som egentligen är höger och vänster slutade jag be om ursäkt. ”Har du sett Bridget Jones… ?”, försökte jag men hon tittade på mig som att jag just langat fram en påse bajs.

Och på tal om bajs. Resten av passet höll vi på med massa liggande och halvt stående övningar på mattan, vilket innebar att jag fick fejjan tio centimeter från tjejen framförs stjärt. Och plötsligt såg jag hennes ringmuskel röra sig! Så tighta var de ljusgula tightsen. Det fanns ingen återvändo, ingenstans att vända blicken. Så jag blundade, försökte tänka på något harmoniskt men såg bara det pratande anuset framför mig.

Sen somnade jag under nedvarvningen och vaknade tio minuter senare av att en städare petade på mig med sin mopp. Salen var tom. Jag gick hem. Inte ett dugg mer harmonisk. Bara med en sträckt ljumske och evig bild av ett pratande anus på näthinnan.

Nej jag har inte skrivit under något systerskapskontrakt

Det pratas mycket om systerskapet, kvinnor emellan. Jag är en stark förespråkare av systerskap. Men kräkfärdigt less på den utbredda förväntningen om att jag ska känna det med a l l a kvinnor. Varenda en.

Färsk forskning visar att kvinnor och män är mer lika än man innan trott. Och backar upp trovärdig forskning från 2010 inom samma område. Med andra ord; jag som kvinna kan lika gärna känna mer samhörighet och sy… Skonskap med en man än med en kvinna.

Hela idén om att vi kvinnor borde bli bättre på att lyfta, boosta och rövslicka varann, så som män sägs vara mer ivriga kring, är ju himla bra. Mitt problem är bara att det tycks snackas betydligt mer om det här med systerskap än faktiskt utövas. Många av de mer eller mindre kända feminister jag stött på hittills, de som förespråkar systerskapet mest har tyvärr ofta visat sig vara de minst ”systerliga” när det väl kommer till kritan. Till exempel teg de helt när jag vågade berätta öppet om våldtäkten jag var med om 06, för snart två år sen. Inte ett offentligt ord om att jag (eller någon av de andra tre kvinnorna som stod upp med namn och bild i DN och berättade att vi vågade anmäla övergreppen) gjort något modigt, svårt och ytterst systerligt. Det var kusligt tyst.

Jag har många såna exempel. Och börjar tyvärr misstänka att de kvinnor som skriker högst om systerskap är precis som de där männen som så väldigt gärna påtalar att de minsann är feminister. Det låter väldigt bra, man plockar poäng med sitt ställningstagande. Men man lever sällan upp till sina fina ord. Snarare tvärtom, som sagt.

För vi kvinnor har aldrig, gemensamt skrivit under ett kontrakt om att vi aldrig ska få tycka (öppet) att en annan kvinna är ett pucko. Som man kanske inte alls är särskilt peppad på att hålla om ryggen bara för att vi råkar leva i ett patriarkat.

Den hetsen upprätthåller ju bara myten om att kvinnor inte kan diskutera passionerat utan att vara jättemycket ovänner som typ vill klösa ögonen ur varann.

Det är helt okej, faktiskt kanske även bättre att känna starkt systerskap med en del kvinnor. Det betyder inte att man önskar att resten förtrycks. Det betyder bara att man är en kritiskt tänkande individ som med gott samvete kan tycka vissa personer är ute och seglar.

Om jag bara fick äta en rätt resten av livet?

Pekinganka, en BRA sådan. Såklart. Alltså köttet, det krispiga skinnet, apelsinsmaken! Helt besatt.

Andra smaker jag aldrig tröttnar på är:

Koriander
Lax
Pommes med bea
Rödbeta
Bulgarisk vitost
Öl
Karamelliserat äpple
Fläder
Polsk korv

Du?

Vad jag ska göra i NY?

Leva på Linus såklart. Börja yoga, måla tavlor, hitta mig själv genom att shoppa, dricka gröna juicer och umgås med andra med livskris.

…

Nä. Jag ska berätta allt snart när det är mer klart. Men det har med radio och tv att göra. Och så ska jag skriva en del, även här såklart. Om allt från mat till hat.

Och lite kärlek till spännande människor också. Du följer väl med?

I det gulbruna området ska vi bo. I en klassisk NY-lägga. Förhoppningsvis med varmvatten även på vintern.

Wrekkin ball

Idag:

Frukostmöte på Fotografiska om KUL grej.

Lunch med min Metro-redaktör Mona. I början var jag rädd för henne men nu har det övergått i stark beundran.

Sända radio om ännu inte bestämt ämne. VÄLJ DU! (så slipper jag och kan skylla på dig om det spårar).

Raggarduscha på kontoret, byta om till en svindyr låneklänning på handikappstoan, lägga på tre lager ”ung, fräsch och lyckad”-smink och dra på Cancergalan (roligare än det låter, alltså inte en gala där alla får cancer).

Fler bilder kommer under dagen. Nu måste jag klippa tånaglarna så fötterna kommer i pumps ikväll. De är cirka 1 cm långa. Alltså inte pumpsen.