Not so cool om man säger så

Morsan mms:ade bild på mina gamla colabottnar. Jag föddes med dålig syn och fick glasögon när jag var tre. På den tiden fanns det noll coolhetsfaktor i att vara en glasögonorm. Idag har jag hört att det finns föräldrar som köper ”tuffa bågar” med fönsterglas till sina ungar… Men, det var inte grejen 1992 när jag började skolan.

20131030-175731.jpg

Bara av att se den här bilden ger mig någon slags diffus fysisk ångest i kroppen. Jag slungas tillbaka till skolgården. Till när Johan i 3B slet av mig glasögonen och sprang iväg med dem. Alla skrattade, jag famlade omkring halvt blind och försökte hinna ikapp. Gud vad jag skulle velat vara där, i de stunderna nu och säga till mig själv att allt skulle bli bättre. Johan skulle också bli bättre. Klimatet skulle ändras. Världen skulle inte vara elak jämt.

På ett sätt tror jag barn har det lättare vad gäller att ha sin egen stil idag. Att ha glasögon ses som sagt inte längre som något töntigt. Snarare tvärtom. Det finns betydligt fler klädbutiker och därmed stilar att välja på nu än för tjugo år sen och det måste väl bidra till en större öppenhet kidsen emellan… Eller har allt, ändå blivit ännu värre?

Bara jag…

Som är en så icke-storsint (småsint?) människa att jag ibland går runt och tänker att jag ska försköna min relation extra mycket i publika sammanhang för att sambons ex ska bli bittra när de ser VAD DE FAKTISKT GÅTT MISTE OM MOHAHA. … ?

Kolla vilken yngre, roligare och snyggare tjej han hittat nu va! Mmmm. Joråsåatte.

Sen kommer man på sig själv och tänker att man är något av en ond människa. Att de här tjejerna förtjänar ett jättebra liv med massa lycka och hångel i solnedgångar, Triss-skrap i tv och allt det där.

Mordor

Vem bryr sig om det jag skriver? Vem bryr sig om att likea mina bilder? Retweeta mig? Älska mig trots att hen inte känner mig? Varför är det så viktigt att få den bekräftelsen dag efter dag? Hur gjorde folk för tjugo år sen när inte internet fanns? Mådde alla jättedåligt på grund av bekräftelsebrist då? Varför blir jag fortfarande typ knäckt om någon främling skriver att jag är ful och oduglig i något kommentarsfält? Varför är jag så kär i mig själv samtidigt som självföraktet är som en tromb inombords?

Alla dessa frågor. Brer en macka istället.

Är vi vår uppväxt?

20131029-085021.jpg

Våra föräldrar är ju oftast de vuxna vi lär känna först, som vi LÄR av först. Som sätter tonen, värderingarna och genom sina handlingar visar oss hur livet på något sätt ska vara. Eller; absolut inte vara. Men det fattar man inte förrän senare.

Och vi ärver självförtroende, självkänsla och självbild. Därför är jag grymt tacksam över att jag växte upp med en mamma som ständigt gick sin egen väg. Krigade för sina projekt, vågade chansa och även misslyckas. Jag kan se en direktlina mellan det och den jag blivit. Hon (eller pappa) har aldrig någonsin sagt till mig att jag inte klarar det eller det. Att det ”inte är någon idé att ens försöka”. Vi hade ingen bullerby-uppvävt men mitt i allt kaos fanns de här värderingarna. Tuta å kör. Skit i vad grannen tycker. Ha kul, gnäll lite mindre.

Med gnäll menar jag inte att man ska gå runt och vara någon klämkäck Lotta Enberg-mutant utan bara tänka mer på hur ens generella inställning påverkar ens liv. Hur tänker du där? Alla har ju verkligen inte vuxit upp med de värderingarna, utan snarare kanske en ensamstående förälder som förbittrats över hur livet blivit och lägger över det på sina barn, färgar dem av sitt samhällsförakt. Signalerar att det ändå inte är någon idé att… Eftersom det aldrig ändå… Du ska inte tro att du är något… Och så vidare.

Kan man bryta sitt ärvda mönster? Kan en person som vuxit upp med en mamma och eller pappa som ”smittat” hen med bitterhet, självkänsle-problem och samhällsförakt lyckas vända det i vuxen ålder? Lära sig andra värderingar och verkligen känna att de är snällare och mer effektiva för att få ett bättre liv?

Eller är man väldigt fastkedjad i en barndom av de här negativa energierna livet ut?

Vad tänker du? Hur var det för dig?

Manshat 2.0

En del kvinnliga feminister uttrycker då och då att de faktiskt känner ett manshat, till exempel Kakan Hermansson och en del av hennes fans. Jag gillar verkligen Kakan pga egen, kompromisslös och ball. Men jag ogillar manshat-retoriken överlag.

Visst kan man konstatera att män som grupp (vad det nu innebär i praktiken) förtrycker kvinnor som grupp. Att alla som är födda med kuk per automatik skulle stå över de som inte är det och därmed rent strukturellt är mer skyldiga till våldtäkter, våld mot kvinnor i relation er, sexism med mera. Men vad leder egentligen den här manshat-retoriken till, egentligen? Vad är dess syfte?

Man får väl känna hat, eller i alla fall förakt mot vad eller vem man vill. Men hur skulle jag känna om jag var man och fick höra att jag just därför, per definition är en förtryckare? Ptja, troligtvis ganska maktlös, ledsen och frågande. Hur skulle en retorik som i stort sett enbart går ut på att skuldbelägga, polarisera och mästra få mig att känna och få insikt?

Jag är ett stort fan av så kallad empatisk kommunikation. Det går kortfattat ut på att man istället för att säga ”du fattar ingenting, du är helt analyslös och naiv” till någon man vill ska förstå ens perspektiv så utgår man mer från sina känslor, och tillskriver inte den andre grejer. Man berättar mer vad det hen säger får en att känna och varför än kör på med ”du är ju si och så!”. Studier inom psykologin har visat att människor har en betydligt större självinsikt och vilja att tänka om om man använder en empatisk kommunikation och retorik. Läs mer om
empatisk kommunikation HÄR .

Det här är ju ingen kärnfysik direkt. Men de gånger jag tagit upp det med andra feminister kommer det direkt påståenden om att jag skulle kräva så kallad GOD TON, som enligt dem inte har i den feministiska kampen att göra. Jag har aldrig ehm krävt någon jävla god ton. Tror helt enkelt bara inte på att feminism mår bäst av att vara en elitistisk klubb för inbördes beundran, avsedd för bara kvinnor (och om män ändå vill kalla sig feminister och aktivt jobba mot antifeminism så ska de minsann ändå ständigt vara medvetna att de är just förövare. Med en kollektiv skuld över all skit väldigt få män pysslar med dagligen). Jag tror på feminism som något varenda kotte borde stödja, omfamna och hålla med i grundvärderingarna kring. Och ska vi verkligen starta revolution är det ju ett generalfel att börja med att typ omyndigförklara halva befolkningen innan vi ber dem hänka på… ?

Visst har jag känt rent hat mot enskilda män. Män som gjort vidriga saker på grund av massa grejer som i grunden handlar om en härlig cocktail av psykisk ohälsa och den manliga könsnormens vidrigaste effekter. Men varför skulle jag, som feminist ha ett behov av att projicera det på varenda karlslok?

För även om varenda snubbe faktiskt är en del av patriarkatet (och jodå, väldigt många brudar också) så kanske inte den smartaste strategin för att få dem
att ”hoppa av” är att tala om att man hatar dem. Även om det är lite ”på skoj”. Plötsligt har man grävt en ännu bredare vallgrav och då sitter man där i sin borg och undrar varför det inte händer MER, FORTARE??

Jaaa… Kanske för att hälften av truppen gick och tog en öl istället.

Men ta ett sms-lån och gå i KBT ditt missunnsamma åbäke till människa

20131029-200932.jpg

På riktigt, ingen pardon: vill slå folk som missunnar öppet och försvarar det med typ ”rätt till min åsikt blabla” på käften. Eller i alla fall örfila lite lagom lätt, trots mitt motstånd till våld annars.

Självömkan och missunnsamhet är en jävla folksjukdom i det här landet. Allt är alltid någon annans fel. Buhu skitsamhälle. Jag har inte råd eller tid att träna (fast Sverige består till 97% av springspår i naturen), alla andra har iPads, tänk på oss som inte har råd att åka utomlands (därför måste jag pissa på någon annans semestereufori).

Skärpning förfan! Om man är handikappad, utsatt för våld i sin relation, uppvuxen i total misär är det såklart en annan sak, men svennebananer som slentrianmässigt sitter bakom en skärm och får ur sig sin bitterhet över sina egna tillkortakommanden på andra… Jag har nolltolerans numer. Sluta gnäll, lyft på arslet och ta tag i ditt eget liv. Ta ett jävla sms-lån och gå i KBT-terapi. Börja jogga. Sök ett annat jobb. Nätdejta. Ligg med någon. Ät en kaka. Sluta ömka, börja trolla.

Eller täpp igen kakhålet med en kaka till.

IRL-skräcken

Ibland när jag träffar nya människor är det som att jag blir helt okritisk. Jag har så lätt för att bli… Insugen i stunden. Piedestala den här personen på grund av ett härligt skratt eller en skarp kommentar. Fast det i själva verket kan vara en komplett idiot.

Det är väl kanske därför många föredrar att möta och kommunicera med folk utanför vår comfortzone på nätet istället. Vi är för rädda för att tycka om någon vi på pappret inte borde tycka om. Tänk om det visar sig att den där Sverigedemokraten är astrevlig! Att Isabel Adrian är världens mest sympatiska människa? Att någon som jag skaffat mig en bild av smular sönder den totalt och får mig att känna den där känslan… Skam. Fan vad vi hatar skam. Vi springer hellre och gömmer oss i en ormgrop (med ormar alltså) än möter den när den kanske behövs.

Folk som träffar mig IRL, eller AFK (away from keyboard) säger nästan alltid att Gud, du är ju mysig! Snäll och omtänksam. Ja. Det är jag. Även om det inte direkt alltid framgår på 140 tecken eller när man jagar klick för sin försörjning. För den ständigt mysiga, snälla, rara människan i text är det tyvärr väldigt få som bryr sig om. Det blir uddlöst. Och såna nyanser märks inte i text som när man står framför någon. Såklart. I text kan man läsa in lite vad man känner för. Säg att du nu bestämmer dig för att jag är nynazist och läser den här texten en gång till.

Man tillåts tycka mer illa om människor när vi slipper ses. Det är lättare att vara kritisk när en person inte står framför oss med all sin mimik, röstläge och ren energi. Jag har ärligt talat träffat kanske tio personer i mitt liv hittills som jag tyckt genuint illa om.

Däremot tycker jag genuint illa om massa idioter på nätet dagligen. Det är liksom enklast så.

Fyndjävulen!

En av alla mina talanger (förutom att jag är väldigt ehm ödmjuk och så) är att hitta svinbilliga grejer som ser dyra ut. Tänk en möbel på Hasses hemfix för 500 spänn som ser ut som något från NK för 15.000. Och ser det som en sport att jaga billiga kläder på till exempel Cubus som lika gärna kunde vara Prada (ska bara flika in här att detta inte är ett maniskt köpbeteende à la förstöra jorden med ännu mer överkonsumtion, utan något jag gör då och då. Om jag typ ska på en fest och vill ha en ny klänning och ser det som en sport att hitta en för 150 spänn som ser ut att kosta 1500). Sen är det alltid svinkul att CHOCKA när någon tar i tyget som om det vore av guld och frågar ”åh Gud, är det den här nya från senast Acne-kollektionen?!” och man ba nä, du vet den där Flash-affären i Gallerian…

Idag fick jag då äntligen hem ett par älska eller hata-skor från Asos.com (de har 70% nu). Jag tycker de ser exakt lika tacky-glam-överklass på Manhattan ut som liknande jag såg i de absolut dyraste butikerna i Soho för en månad sen. Min kompis Lisa säger att de ser ut att komma från en av de där ”Allt för 100 kr”-butikerna längst Drottninggatan.

Men skit i henne! Visst är mina nya 200-kronorskompisar fantastiska??!

20131029-182713.jpg

Alkoholen och jag, nu

Stina kom med en bra fråga jag tänkte svara på i ett inlägg istället:

20131029-154533.jpg

Som du kanske läst och hört så har jag haft alkoholproblem. Lite motvilligt kallade jag mig alkis och fick väldigt mycket utrymme att belysa just unga kvinnors ökande (destruktiva) drickande. Jag har skrivit om när jag blev kär i alkoholen som 14-åring och sen fastnade i ett galet festande mellan 19 och 23. Det var mina svarta år. Jag var helt vilsen, hade ännu inte fått min adhd-diagnos och dövade all ångest med alkohol. Livet var en fest (not) och jag omgav mig med likasinnade. Skådisar, artister, journalister… Sökande konstnärssjälar som romantiserade fyllan och utelivet.

Det höll ju inte. Jag träffade mitt ex mitt i allt det där, via nätet. Han var nio år äldre och blev en trygg punkt. Han var nykter och hade mycket att säga om beroende och missbruk. Och han ville bara väl. Men nu i efterhand inser vi båda att han stämplade mig för fort. Det är lätt hänt när man själv haft problem, att projicera det på andra. Nu var det ju inte så att jag inte hade en destruktiv relation till alkohol, men det är skillnad på det och ren alkoholism.

Men jag tyckte det var så skönt att identifiera mig i rollen som alkis. Nu visste jag varför jag haft så mycket personliga problem! Jag blev nykter på min 23:e födelsedag. Det var liksom… Inga problem. Jag tog en drink, fick ångest över att jag brutit mitt löfte (men fyllde ju ändå år!) och stoppade fingrarna i halsen några minuter senare. Sen drack jag inte en droppe på nästan fyra och ett halvt år.

Jag gick på AA-möten, lärde känna fantastiska människor med öden som brände i hjärtat. Jag kände mig ren, fri och på något sätt ny. Vuxnare. Mognare. Men jag kände aldrig igen mig i det alla andra på AA pratade om – återfall, sug, svårt att ens vara i samma lokal som någon som dricker. Och det skrämde mig. Var jag en onormal alkoholist?

Förra sensommaren fick jag bara för mig att testa att ta ett glas rött till maten. Mitt sällskap fick panik. ”Tänk om du flippar! Sänker resten av flaskan? Börjar gråta hysteriskt??”.

Ingenting hände. Jag drack ett glas vin, det var gott och jaha. Nu då?

En lätt livskris infann sig. Hade jag lurat hela världen att jag var alkis?? Började läsa gamla texter jag skrivit för att lägga något slags pussel. Jo, men jag hade ju problem! Jag mindes hur destruktivt det var, hur jag ändå kände igen väldigt mycket av vad som sas på AA.

Dagen efter ringde jag en alkoholterapeut. ”Jag vet inte vem jag är längre??!” snörvlade jag i luren och hon gav mig en tid snabbt.

Vi satte oss ner och pratade om hela min historia med alkohol. Om detaljer, minnen, beteenden och mönster. Efter 1,5 timme tittade hon på mig och sa: ”Cissi, du är inte alkoholist. Men du har en beroendepersonlighet som gör att du kan få en osund relation till mycket om du spinner iväg”. Hon berättade om skillnaden på att ha tillfälliga alkoholproblem och en ständig alkoholism. Om gråskalor och gränsdragningar.

Och jag började förstå (eh trög). Under åren har allt från mat och socker till sex överkonsumerats i mitt liv. Min adhd har gjort att jag behövt (jo, behövt) balansera (har jag trott i alla fall) det ojämna flödet av dopamin i hjärnan med rusmedel och kickar. Det är en klassiker hos många, många med bokstavskombination. Tyvärr pratar man inte om det så mycket som man pratar om det svartvita i att antingen vara dömd till personen ALKOHOLISTEN à la aldrig mer kunna lukta på en öl utan att go Christer Pettersson, eller vara den ständigt måttliga med full kontroll.

Så funkar inte vi människor, generellt. Men gråskalor och komplexitet är inte lika sexigt att snacka om.

Jo. Jag kommer alltid ha en något problematisk relation till alkohol. Jag måste ständigt tänka på måttlighet och träna mig på att inte varva igång för mycket på kickarna. Sen har jag som regel att aldrig dricka när jag mår dåligt. Men den är lättare sagd än gjord att hålla. Visst blir det tröstvin ibland. Flykten från det jävligaste. Slippa tänka. Man tror i alla fall det där och då. Sen inser man att baksmällan dagen efter visst fördubblade den där ångesten.

Du kanske undrar varför jag dricker överhuvudtaget. Tycker att jag borde låta bli helt, igen på grund av min personlighet. Och det är förståeligt. Men om jag skapar förbud slutar det bara med att jag kompenserar på andra fronter. Typ tränar så mycket att jag får skador. Äter så mycket socker att jag kräks. Min linje för mitt liv är att helt enkelt träna mig till måttlighet, i alla fall i 9 fall av 10. Jag har sedan adhd-diagnosen när jag var 23 lyckats träna min hjärna till saker jag aldrig trodde var möjliga. Tack vare bra hjälp och stöd från psykvården och kunniga, förstående vänner.

Men en regel jag kommer att fortsätta hålla stenhårt på är att aldrig mer glorifiera alkohol offentligt. Varenda söndag spyr jag på flödet av höhö vad bakis man är-typ skryt på Twitter och Facebook. Jag skrattar åt folk som försöker romantisera ett ”fritt liv i Paris med vin varje dag i solnedgången på en balkong”. Alkohol är farligt. Alkohol är lömsk. Och vi bör alla leva med den insikten ständigt närvarande.

På så sätt krossar vi nog ändå det tabu som ligger som en dimma runt frågan alkohol. Eller vad tror du?