Många är rädda för att berätta för att de tror det är allt de blir efter det

Okej, jag har adhd. Och en liten skvätt ocd-fest på det. So what?

Är jag min diagnos? Är folk som amputerat ett ben lite mindre människa i själen? Är alla hundratusentals svenskar som lever med något slags funktionshinder mentalt begränsade till mest av allt detta?

Är jorden platt?

Varför skulle jag vara rädd för att prata öppet om min psykiska hälsa och ohälsa. Vem tror jag egentligen ska stämpla mig som typ galen (på ett dåligt sätt)? Kanske någon inskränkt jävel, men min upplevelse överlag, under de senaste åren är att människor är betydligt mindre dömde mot en än en själv. Mot sig själv.

Vi som lever med till exempel adhd har ofta en benägenhet att förringa oss till mer… Galna, på ett dåligt sätt än vad vi egentligen är. För om man börjar läsa på om psykiska åkommor och egenheter så kan varenda människa identifiera sig på något sätt. Det är nog mer bekvämt än självutvecklande att stämpla sig själv som någon ”ingen förstår, alla dömer så lätt” och som man står utanför hela samhället.

Jag är Cissi. Som råkar ha adhd. Men förutom det är jag som ett enda stort kinderägg. Min psykiska hälsa och ohälsa trängs med nörderi inför populärkultur, restaurang-spotting, urban exploration med mera, i min ytterst komplexa hjärna. Precis som i din.

Så nej, jag är aldrig rädd för att stå för den jag är längre. För en dag trillade polletten ner – varför skulle en majoritet tro att jag bara är ett enda stort A, D, H och D på två ben?

Det känns ju ganska orimligt.

7 tankar om “Många är rädda för att berätta för att de tror det är allt de blir efter det

  1. Ping: Otroheten | cissiwallins

  2. Hej! Igår var jag på en kurs om just ADHD, där de försökte få oss deltagare att se de positiva med att ha ADHD. Jag har alltid tänkt att de negativa grejorna är ADHD och de bra grejorna är jag själv. Det var ganska svårt att luska fram ”när uppskattar jag mitt impulsiva beteende” och andra frågor, så himla negativt förknippat för mig och för många andra kursdeltagare. Det kändes konstigt att integrera ”mig” i min ”ADHD”, men jag tror det är nyttigt. Nyttigt för min egen del, i alla fall.

  3. Precis vad jag debatterar med mig själv om just nu! På mitt förra jobb var jag öppen och berättade efter ett tag, och det föll inte alls väl ut.

    Jag har ett nytt jobb nu (vikariat till 31/12) och chefen har sagt att hon vill ha kvar mig även efter det, men det är ju inget som går att bevisa, om hon nu skulle ångra sig efter att jag berättar. Gah!

    • Förstår hur du känner. Du kanske kan börja lite försiktigt med nuvarande chefen, typ: ”hur ser du på det här med när folk pratar öppet om psykisk ohälsa?” eller liknande. Tack jag lov är de flesta mer förstående än man tror. Bara man lägger fram det på ett ärligt och rakt sätt. Känn av hur din chef står jag ta det sen steg för steg. Mitt bästa råd. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s