Är vi vår uppväxt?

Våra föräldrar är ju oftast de vuxna vi lär känna först, som vi LÄR av först. Som sätter tonen, värderingarna och genom sina handlingar visar oss hur livet på något sätt ska vara. Eller; absolut inte vara. Men det fattar man inte förrän senare.

Och vi ärver självförtroende, självkänsla och självbild. Därför är jag grymt tacksam över att jag växte upp med en mamma som ständigt gick sin egen väg. Krigade för sina projekt, vågade chansa och även misslyckas. Jag kan se en direktlina mellan det och den jag blivit. Hon (eller pappa) har aldrig någonsin sagt till mig att jag inte klarar det eller det. Att det ”inte är någon idé att ens försöka”. Vi hade ingen bullerby-uppvävt men mitt i allt kaos fanns de här värderingarna. Tuta å kör. Skit i vad grannen tycker. Ha kul, gnäll lite mindre.

Med gnäll menar jag inte att man ska gå runt och vara någon klämkäck Lotta Enberg-mutant utan bara tänka mer på hur ens generella inställning påverkar ens liv. Hur tänker du där? Alla har ju verkligen inte vuxit upp med de värderingarna, utan snarare kanske en ensamstående förälder som förbittrats över hur livet blivit och lägger över det på sina barn, färgar dem av sitt samhällsförakt. Signalerar att det ändå inte är någon idé att… Eftersom det aldrig ändå… Du ska inte tro att du är något… Och så vidare.

Kan man bryta sitt ärvda mönster? Kan en person som vuxit upp med en mamma och eller pappa som ”smittat” hen med bitterhet, självkänsle-problem och samhällsförakt lyckas vända det i vuxen ålder? Lära sig andra värderingar och verkligen känna att de är snällare och mer effektiva för att få ett bättre liv?

Eller är man väldigt fastkedjad i en barndom av de här negativa energierna livet ut?

Vad tänker du? Hur var det för dig?