Stina kom med en bra fråga jag tänkte svara på i ett inlägg istället:
Som du kanske läst och hört så har jag haft alkoholproblem. Lite motvilligt kallade jag mig alkis och fick väldigt mycket utrymme att belysa just unga kvinnors ökande (destruktiva) drickande. Jag har skrivit om när jag blev kär i alkoholen som 14-åring och sen fastnade i ett galet festande mellan 19 och 23. Det var mina svarta år. Jag var helt vilsen, hade ännu inte fått min adhd-diagnos och dövade all ångest med alkohol. Livet var en fest (not) och jag omgav mig med likasinnade. Skådisar, artister, journalister… Sökande konstnärssjälar som romantiserade fyllan och utelivet.
Det höll ju inte. Jag träffade mitt ex mitt i allt det där, via nätet. Han var nio år äldre och blev en trygg punkt. Han var nykter och hade mycket att säga om beroende och missbruk. Och han ville bara väl. Men nu i efterhand inser vi båda att han stämplade mig för fort. Det är lätt hänt när man själv haft problem, att projicera det på andra. Nu var det ju inte så att jag inte hade en destruktiv relation till alkohol, men det är skillnad på det och ren alkoholism.
Men jag tyckte det var så skönt att identifiera mig i rollen som alkis. Nu visste jag varför jag haft så mycket personliga problem! Jag blev nykter på min 23:e födelsedag. Det var liksom… Inga problem. Jag tog en drink, fick ångest över att jag brutit mitt löfte (men fyllde ju ändå år!) och stoppade fingrarna i halsen några minuter senare. Sen drack jag inte en droppe på nästan fyra och ett halvt år.
Jag gick på AA-möten, lärde känna fantastiska människor med öden som brände i hjärtat. Jag kände mig ren, fri och på något sätt ny. Vuxnare. Mognare. Men jag kände aldrig igen mig i det alla andra på AA pratade om – återfall, sug, svårt att ens vara i samma lokal som någon som dricker. Och det skrämde mig. Var jag en onormal alkoholist?
Förra sensommaren fick jag bara för mig att testa att ta ett glas rött till maten. Mitt sällskap fick panik. ”Tänk om du flippar! Sänker resten av flaskan? Börjar gråta hysteriskt??”.
Ingenting hände. Jag drack ett glas vin, det var gott och jaha. Nu då?
En lätt livskris infann sig. Hade jag lurat hela världen att jag var alkis?? Började läsa gamla texter jag skrivit för att lägga något slags pussel. Jo, men jag hade ju problem! Jag mindes hur destruktivt det var, hur jag ändå kände igen väldigt mycket av vad som sas på AA.
Dagen efter ringde jag en alkoholterapeut. ”Jag vet inte vem jag är längre??!” snörvlade jag i luren och hon gav mig en tid snabbt.
Vi satte oss ner och pratade om hela min historia med alkohol. Om detaljer, minnen, beteenden och mönster. Efter 1,5 timme tittade hon på mig och sa: ”Cissi, du är inte alkoholist. Men du har en beroendepersonlighet som gör att du kan få en osund relation till mycket om du spinner iväg”. Hon berättade om skillnaden på att ha tillfälliga alkoholproblem och en ständig alkoholism. Om gråskalor och gränsdragningar.
Och jag började förstå (eh trög). Under åren har allt från mat och socker till sex överkonsumerats i mitt liv. Min adhd har gjort att jag behövt (jo, behövt) balansera (har jag trott i alla fall) det ojämna flödet av dopamin i hjärnan med rusmedel och kickar. Det är en klassiker hos många, många med bokstavskombination. Tyvärr pratar man inte om det så mycket som man pratar om det svartvita i att antingen vara dömd till personen ALKOHOLISTEN à la aldrig mer kunna lukta på en öl utan att go Christer Pettersson, eller vara den ständigt måttliga med full kontroll.
Så funkar inte vi människor, generellt. Men gråskalor och komplexitet är inte lika sexigt att snacka om.
Jo. Jag kommer alltid ha en något problematisk relation till alkohol. Jag måste ständigt tänka på måttlighet och träna mig på att inte varva igång för mycket på kickarna. Sen har jag som regel att aldrig dricka när jag mår dåligt. Men den är lättare sagd än gjord att hålla. Visst blir det tröstvin ibland. Flykten från det jävligaste. Slippa tänka. Man tror i alla fall det där och då. Sen inser man att baksmällan dagen efter visst fördubblade den där ångesten.
Du kanske undrar varför jag dricker överhuvudtaget. Tycker att jag borde låta bli helt, igen på grund av min personlighet. Och det är förståeligt. Men om jag skapar förbud slutar det bara med att jag kompenserar på andra fronter. Typ tränar så mycket att jag får skador. Äter så mycket socker att jag kräks. Min linje för mitt liv är att helt enkelt träna mig till måttlighet, i alla fall i 9 fall av 10. Jag har sedan adhd-diagnosen när jag var 23 lyckats träna min hjärna till saker jag aldrig trodde var möjliga. Tack vare bra hjälp och stöd från psykvården och kunniga, förstående vänner.
Men en regel jag kommer att fortsätta hålla stenhårt på är att aldrig mer glorifiera alkohol offentligt. Varenda söndag spyr jag på flödet av höhö vad bakis man är-typ skryt på Twitter och Facebook. Jag skrattar åt folk som försöker romantisera ett ”fritt liv i Paris med vin varje dag i solnedgången på en balkong”. Alkohol är farligt. Alkohol är lömsk. Och vi bör alla leva med den insikten ständigt närvarande.
På så sätt krossar vi nog ändå det tabu som ligger som en dimma runt frågan alkohol. Eller vad tror du?
cissiwallins 
Hej,
Jag har levt med alkoholism i min omgivning hela mitt liv. Jag blir bestört när någon påstår att destruktivt festande i några år är detsamma som alkoholism. Skönt att du nu förstått skillnaden! Det är väldigt kränkande när personer som ej har en sjukdom hävdar att de har den och klarar av att hantera den. Det är oerhört nedvärderande och rent ut sagt oförskämt mot de många som drabbats av den faktiska sjukdomen. Tack för att du erkänner att du inte någonsin haft alkoholism! En sjukdom som det minst tar tiotalet år att utveckla.
Begreppet beroendepersonlighet är inget som används av skolade terapeuter, det är en grov förenkling och jag föreslår att du fortsättningsvis tar råd från någon annan.
Tack för tänkvärd kommentar. Jag minns inte vad terapeuten sa ordagrant men det var poängen, slutsatsen hon kom fram till. Kram
Hej Cissi!
Jag är så glad över att läsa det här inlägget (inte för att du har haft problem med att missbruka olika saker) utan för att jag känner igen mig.
Jag är en tös på 20 år som precis fått min adhd-diagnos och därmed har allting börjat falla på plats. Jag har nämligen varit sjuk i ätstörningar då jag både missbrukat mat och sedan överdoserat träning. Jag började dricka som 12åring och blev likt du beskrev i det här inlägget ”kär” i alkoholen, men när jag var 19 så fick jag nog av att slåss med människor, supa bort saker och leva i ”alkoholmisären” för jag kunde inte dricka måttligt. Det var ALLTID all in som gällde..
Så tack, för att du (som är en idol för mig) skriver om det här öppet för det får mig att känna att jag inte är ensam med det här. Utan att om du har klarat dig igenom allt skit så kan jag också det.
Jag har nyligen blivit heeeelt fri från ätstörningarna som jag har tampats med sedan jag var fjorton) och försöker leva mitt liv på bästa sätt utan att snöa in på saker som ger mig kickar.
TACK Cissi. Kramar /Linnea
Stor stor kram!!!
Jag vill inte trampa någon på tårna men jag vill ändå tillägga att begreppet ”alkoholism” ÄR kontroversiellt och det var de som startade AA som myntade begreppet. Alkoholism är inte vedertaget som någon sjukdom, varken av läkare eller av socialarbetare som arbetar med människor med missbruksproblematik. Så på samma sätt som att någon som kommenterat här blir ledsen av att du tror dig ha varit alkoholist efter att ”bara” haft missbruk under några år blir jag ledsen när jag läser hur människor använder begreppet alkoholism som en diagnos. Att bruka alkohol i, vad man själv anser vara, för stora mängder ÄR ett problem, punkt slut, och känner du att du inte kan sluta har du rätt att få stöd.
Glad att din situation förbättrades hursomhelst!